De intensiva ögonen mellan tallarna...

Den kalla vårmorgonen är tidig och jag beger mig ut i skogen. Solen har passerat horisonten och orkar nu lysa över trädtopparna. Hyggena fylls nu av de ljumma solstrålarna. Jag beger mig allt djupare och djupare in i skogen och när jag kommit fram till ett parti med ung tallskog får jag syn på något.

En bit in mellan de späda, unga tallarna stirrar ett par intensivt gula ögon på mig. Jag hoppar till inombords. Att få möta lappugglans intensivt, stirrande blick är mäktigt och lämnar knappast någon oberörd. När våra blickar möts, hugger det till och känns långt in i hela kroppen. Utan att bry sig om min närvaro sitter hon kvar på sin gren och jagar vidare, helt ostörd över min närvaro. Det är tydligt att hon är ett byte på spåren. Hon vrider på huvudet och följer något som rör sig nere på marken. Plötsligt byter hon sittplats, till ett annat träd.

Jakten fortgår, innan hon plötsligt kastar sig ut i luften med sina stora vingar för att bege sig iväg allt djupare in i skogen. Kvar står jag och funderar över vad jag egentligen upplevt. Men tydligt är att jag ännu en gång fått ett möte med den stora, grå lappugglan...