Jag och mina bilder…

Inte är jag en troféjägare, inte är jag någon som triggas av larm om sällsynta artfynd. Inte heller är jag en person som sitter och snokar i någon annans blogg eller i någons sociala mediaprofil, för att se vart bilder är gjorda och för att jag ska kunna ge mig ut och kunna göra egna kopior av bilder som egentligen är någon annans. Tyvärr existerar det allt för många fotografer som förvandlar bildskapande från något personligt till att bli en tävling. En del fotografer är också beredda att gå längre än andra kollegor, bara för att få möjligheten att göra bilder på en specifik och sällsynt art eller kanske en udda plats. Det existerar till och med fotografer som är beredda att förfölja andra för att hitta till en plats där de kan göra sina ”egna” kopior. Men vad är detta för typ av bildskapande egentligen? Är det utvecklande? Knappast, detta leder i mitt tycke bara till fler fulla hårddiskar med kopior och en stagnation i det egna bildskapandet.

Det är viktigt att klargöra en sak; det är två skilda saker att kopiera en annan fotograf och att inspireras av en annan fotograf. Det sistnämnda är egentligen inget konstigt alls, utan snarare något som vi alla bildskapare och bildintresserade gör då vi tittar på någon annans bilder, både medvetet och omedvetet. Men det betyder ju inte att man måste göra exakt likadant, dvs. kopiera. Egna bilder gör du inte för att du använder din egen kamera. Nej, det handlar såklart om att inspireras till att hitta nya sätt att göra sina egna bilder.

Men vem är då jag som fotograf? Precis som den fotografen som kanske har inspirerat mig allra mest en gång sa; ”Jag är mina bilder och mina bilder det är jag!” Ett citat av den välkända naturfotografen Terje Hellesø. En mening som verkligen tål att tuggas på och fundera lite över vad den egentligen betyder. Detta är kloka ord som säger så otroligt mycket egentligen!

Mina bilder gör jag med inspiration av mina egna upplevelser och med mina egna fantasier som grund. Därför blir det personliga och en del av mig. Den som ger sig tid att titta på mina bilder kommer sannolikt inte bara förstå mer om naturen, inte bara mer om vilka mina favoritmotiv är utan även om vem jag som person egentligen är och hur jag tänker, känner och vad jag tycker om. Precis som det går att läsa ut känslor ifrån en text eller från ett musikstycke, så kan man faktiskt göra detsamma ur en bild. En bild säger mycket om fotografen, vare sig det är medvetet eller omedvetet.

Så när jag nu i vårkvällen ger mig ut för att leta efter storlommen är det inte för att jag granskat någon fyndlista för fåglar, eller för att någon annan har visat fram en tidig vårbild på en storlom. Nej, det är ett beslut jag själv fattat för att jag brinner för att möta denna mycket speciella fågel. Den betyder så mycket för mig att få studera och att få möta gång på gång. Frågan är egentligen - kan man någonsin bli mätt på något man älskar att göra? Likt älgen, rådjuret m.fl. så lockar helt enkelt storlommen på mig och får mig att vilja bege mig ut till Kolmårdsskogens sjöar. Upplevelsen och min egen känsla kring denna speciella fågel får mig helt enkelt att vilja göra egna nya bilder och därmed utveckla mitt bildskapande och ta det vidare till helt nya nivåer…