Alla helgons dag...

Likt en soluppgång då dagen gryr, föds också livet. Sakta växer sig dagen ljusare och starkare, för att efter en tid övergå till att bli svagare och tillslut tyna bort i mörkret och därmed försvinna för alltid. Precis som en dag har olika längd, har också ett liv varierande längd. En del av oss lever länge, medan andra lämnar alldeles för tidigt.

Ju mer man tänker på livet desto märkligare är detta ting. Livet är abstrakt och något som innehåller många olika delar som exempelvis glädje, sorg, rättvisa och orättvisa. Precis som en dag aldrig är lik en annan, är ett liv aldrig likt ett annat. Inte heller är livet på något sätt rättvist. På något sätt är vi nog ändå tacksamma för det liv vi har fått även om vi ibland önskar att det hade varit på ett helt annat sätt?!

Idag är det alla helgons dag, en dag då vi minns de som står oss nära, men som inte längre är med oss. Sannolikt är dessa personer oftare än idag med oss i tankarna?!
Men det är idag vi går till kyrkogården och tänder ett ljus för dem. Vi står där vid graven och tittar på lågan och återupplever gamla minnen.

Jag minns så väl hur jag var med mina föräldrar till gravarna då jag var en liten pojke. Hur vi gjorde fint på graven, samtidigt som pappa berättade om farmor och farfar, som låg där nere i jorden. Slutligen brukade vi stå och titta på det nyligen tända ljuset. Var och en återupplevde vi då våra egna minnen av farmor, farfar eller mamma och pappa.

Idag ska jag ta med mina barn till mina nära och käras gravar för att tända ett ljus, berätta och slutligen minnas tillsammans med dem. Livet upprepar sig och ju mer jag tänker på det, visst är livet ändå ett märkligt ting?!