Älgen - det mystiska skogsväsendet...

Av alla djur jag mött i skogen, så är nog ändå skogens konung - älgen - det djur jag på något sätt är mest ödmjuk och själsligt svagast för. Man kan helt enkelt säga att skogens konung helt enkelt är min favorit bland skogens alla djur!

Men vad är det som är så speciellt med en älg egentligen, en stor ranglig bumling som rör sig i skogen?

För mig är det mer än bara ett djur eller 600 kg kött. En älg är ett djur som helt klart förtjänar respekt. En symbol för det mystiska och fascinerande livet som finns i skogens jättelika salar. Det går heller aldrig att förutse när ett älgmöte kommer äga rum, för älgen verkar vara långt ifrån ett rutindjur. De är kluriga, försiktiga och uppenbarar sig plötsligt bara på olika platser i skogen, ibland på de ställen man minst anar eller hade misstänkt att detta kunnat inträffa på.

Kanske är det heller inget annat djur i våra skogar som är så mytomspunnet som just älgen? Inte bara har det blivit tilldelat titeln "skogens konung", utan det finns också gamla myter som talar om att älgarna hade ogenomträngligt skinn, spottade brännhet saliv mot den som förföljde den, var strakbent så att den blev liggande om den trillade omkull. En myt talade även om att älgen kunde springa så långt som mellan Ystad och Stockholm, utan att behöva vila.

För mig är det inte alls speciellt märkligt att älgen faktiskt är så mytomspunnen. Faktum är att jag många gånger tänker på sagan om prinsessan Tuvstarr och älgen Skutt, som John Bauer illustrerade så förnämligt. Det är i inledningen till sagan det händer, det som till viss del väldigt mycket liknar de älgmöten som jag har upplevt. Jag citerar här så att ni förstår vad jag menar;

"[...] det hörs några klapprande, snabbföljda steg, ett andtrutet flåsande, och med ångande bringa bryter en storvuxen älgtjur sig fram ner till stranden, stannar och svänger med sin flämtande mule och vädrar. Hornkronan vakar och näsvingarna skälver, sen blir han skottstill en stund, men ögonblicket därpå bär han iväg med några väldiga skutt över tuvornas gungande grund och försvinner på andra sidan i skogen [...]"

Kanske är det inte exakt så här som det har gått till, när jag mött älgar i skogen. Älgar är inte bara mästare på att gömma sig, de uppenbarar sig bara utan någon större förvarning, för att en stund senare lika plötsligt bara försvinna igen.

Kanske är det just dessa hastiga möten med mystiken kring detta skogsväsen, som gör det så spännande att få möta älgen där ute i skogen? Troligtvis är det så och bara av att skriva det här inlägget, blir jag väldigt inspirerad att ge mig ut i skogen, för att få uppleva ännu ett spännande möte med skogens konung...