Ismantorp är en plats jag nog aldrig riktigt kommer att få kläm på tror jag. På något vis finns det så mycket konstiga frågetecken kring platsen och dess historia. Känslan här är ödslig, övergiven, bister, ja till och med sorglig och den gör mig illa till mods. Men på något vis trivs jag ändå bland stenarna och de gamla torrakorna. Ännu mer trivs jag av att sitta på det lilla fiket och dricka riktigt kokkaffe, samtidigt som jag blickar ut över platsen och funderar - vad hände här egentligen...
2 kommentarer:
Jag har själv varit vid Ismantorp ett antal gånger genom åren, även om det nu är rätt länge sedan senast. Tror det var 1999 som jag var där senast. Men jag delar dina funderingar om platsen, och jag har själv haft svårt att riktigt komma loss när jag varit där - kanske för att jag inte riktigt fått ordning på tankarna och hur jag egentligen upplever den. Spännande bilder du gjort, särskilt nästsista bilden i inlägget! :)
Ja, Ismantorp är verkligen en plats som kan sätta fart på tankarna. Jag trivs bra här. Roligt att läsa att du också gillar platsen Terje. ;)
De gamla träden som finns här slutar heller aldrig att fascinera mig. Roligt att du hittade en favorit bland bilderna Terje.
Skicka en kommentar