Efter mörkrets snabba antågande...

Sakta hade solen passerat ned bakom horisonten och mörkret började sakta lägga sig över det nu stillsamma landskapet. På kullen där jag stod och blickade ut över de snart alldeles mörka slätterna, var jag nu helt ensam. Vemodet var stort över mörkrets snabba antågande, efter en sådan här vacker vårdag. Jag ville inte att den skulle ta slut. Bara lite till...
Men plötsligt slog det mig när alla fåglar och djur runt mig tystnat och mörkret lagt sig, vem är det nu som jagar på dessa marker!?