En förunderlig plats...

Jag ser ut över ett magiskt vackert landskap, ett landskap som jag tror kan förföra precis vem som helst. Men platsen är speciell på många sätt och det är verkligen svårt att ta in när man står här vid strandkanten.

Jag fylls av både vördnad, men också av skräck när jag tittar ned i det kristallklara vattnet som bara blir mörkare och mörkare i färgen ju djupare ned jag tittar. Det är verkligen svårt att ta in att DF Hydro - en norsk färja lastad med tungvatten blev sänkt precis här utanför stranden där jag står den 20 februari 1944. Totalt omkom 47 personer som nu ligger på botten tillsammans med färjan på hela 430 meters djup. Det här är Tinnsjøen - Europas tredje djupaste sjö, med sina 460 meters djup.

Det här är en plats med en fantastisk utsikt i ett makalöst vackert landskap. Men på precis samma sätt som det är svårt att ta in platsens alla historiska fakta, är det också svårt att förlika sig med tanken om hur fruktansvärt djup den här sjön faktiskt är. Det skrämmer mig faktiskt!

Att blicka ut över Tinnsjøen en stilla sommarkväll är verkligen helt magisk, precis som på bilden...

Tiden går fort – snart är den här!

Den 5 november släpps min debutbok ”Kolmårdsskogen och älgarna”.

Det känns stort att få samla tretton års möten med skogens tysta väktare mellan två pärmar – men ännu större att få dela det med er. Nej – jag har inte slutat fotografera älgar. Tvärtom! 🦌

De fortsätter att locka ut mig i skogen tidiga morgnar, i dimma och höstigt regnrusk, när världen fortfarande sover. Det är något jag aldrig tröttnar på – och aldrig vill sluta med.

Tack för allt stöd och alla fina ord efter förra inlägget. 💚

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl – älgarna tar fortfarande inte emot Swish...🫎

Två stirrande ögon...

Uppifrån det stora trädet ser jag bara två gula, stora ögon som stirrar på mig intensivt. Den här hornuggleungen med syskon hade jag några riktigt fina möten med i somras...

Kronhjorten i den täta dimman...

I den täta dimman rör sig en för Kolmårdsskogen mycket välkänd silhuett. En ståtlig kronhjort vandrar sakta fram genom det vildvuxna sädesfältet, som står i träda. Det är verkligen något speciellt över kronhjortar och hur de stora handjuren rör sig med den ståtliga kronan på huvudet. En minst sagt magisk syn i den vackra soluppgången...

Sparvugglan inne i skogens dunkel...

En bild från Kolmårdsskogens dunkel - en bild från den lilla sparvugglans dunkla skogssalar, djupt inne bland de täta granarna. Här inne i tystheten trivs den lilla ugglan alldeles utmärkt. Ingen som stör eller som ens hittar till den här platsen med sina stora skogsmaskiner. Här är platsen där naturen får härja fritt från människors våld och påverkan. En plats där naturen helt enkelt får vara sig själv...

Råbocksporträttet...

Visar idag fram en porträttbild på en råbock som stod och betraktade mig i den höga växtligheten, på ett fält som står i träda. Precis då jag gjorde bilden, så gjorde han även en liten grimas. Jag tycker att bilden har en viss form av komik i sig, samtidigt som det vackra morgonljuset smeker den fina råbocken så ömt...

Det sista tranmötet...

Jag möter i den stilla gryningen en tranfamilj som vandrar fram över ett fält. Utan tvekan äter de här upp sig, innan de lämnar för sin långa resa söder ut. På något sätt tycker jag den är så fin - stillheten och så den lilla familjen som här håller ihop på sin resa söder ut, till värmen. Kanske möter jag samma familj här på fältet i vår igen?

Detta blev faktiskt en av de allra sista bilderna jag gjorde på tranor det här året...

I full fart över fältet...

I det guldfärgade morgonljuset rusar en råbock snabbt fram över det vidsträckta sädesfältet. Det gäller att vara snabb med kameran, panorera efter rådbocken i hopp om att lyckas få till en bild likt denna...

Hallå där!

Idag visar jag fram en ögonblicksbild jag gjorde en sommardag nu i somras. Jag satt och väntade på att några fåglar skulle sätta sig på en gren jag sett ut här hemma i skogen. Dessvärre for de runt och lekte på alla andra ställen än just den här grenen och var därför denna gång inte det minsta samarbetsvilliga.

Däremot tittade plötsligt en ekorre fram från ingenstans. Givetvis kan inte ekorrar prata, men det var precis som att höra den säga - "Hallå där!", vilket jag faktiskt hör inom mig då jag tittar på bilden...

Det hemliga samtalet...

Två fåglar (en bofink och en nötväcka) möts på en gren djupt inne i skogen. En dialog mellan fåglarna uppstår direkt, eller kanske är det en revirstrid jag får bevittna?

Under en tid står fåglarna och tittar på varandra, samtidigt som nötväckan öppnar näbben, så att det ser ut som att han pratar med bofinken.

Ett möte som jag starkt tycker symboliserar ett hemligt möte i skydd av grönskan. Det är verkligen inte ofta jag möter fåglar på det här sättet...

Betande älgtjur i sommarsol...

Idag visar jag fram en svartvit bild från ett möte med en älgtjur som svalkade sig i den heta sommarsolen. Älgtjuren gick långt ut på en myr, här var det svalt om benen, men fanns också ett och annat att äta. Detta var ett högst oväntat möte, men spännande att få se hur älgtjuren vandrade runt på myren. Vanligtvis är det inte mitt på dagen jag brukar möta älgarna, utan i gryningen eller skymningen...

Det hastiga råbocksmötet i skogen...

Långt inne i skogens dunkel smyger en ståtlig råbock fram. När han kommer upp på hällmarkerna slår han ned på farten. Nu lunkar han sakta fram över de berg och genom den växtlighet som växer här, innan han hastigt stannar till.

En bit bort mellan tallarna ser råbocken nämligen något - det är en fotograf som riktar sin kamera med sitt teleobjektiv mot honom. I några sekunder står råbocken blick stilla innan han sakta vandrar vidare igen.

Vem fotografen var får ni du själv lista ut, men här kommer en bilden på råbocken...

"Kolmårdsskogen och Älgarna" - min debutbok...

I generationer har älgen vandrat genom Kolmårdsskogens djupa marker. Den har varit mer än ett djur – en självklar del av landskapet, en levande symbol för styrka, stillhet och skogens själ. Men något håller på att förändras. Där man förr mötte skogens konung i dimman mellan granstammarna, breder nu kalhyggen ut sig och tystnaden blir allt mer påtaglig.

Under tretton år har jag följt älgarna här i Kolmården. Med tålamod, närvaro och en kärlek till det vilda har jag fångat deras liv i unika bilder – från gryningens första ljus till skymningens stilla skiftningar.

I min nya bok möter ni älgen på ett sätt som går bortom det dokumentära. Genom bilderna och berättelserna får vi se älgen både som djur och som symbol – för naturens storhet, för vår samhörighet med det vilda och för det vi riskerar att förlora.

Det här är mer än en fotobok. Det är en berättelse om ett landskap i förändring. Om minnen från milsvida skogar och möten som satt sig i hjärtat – och om dagens verklighet, där skogen krymper men älgens närvaro fortfarande påminner oss om naturens kraft.

Den 5:e november är det dags - då lanseras min debutbok. Är du intresserad av att boka ett exemplar? Tveka inte att höra av dig till mig via mejl - maarten.lundgren[snabel-a]gmail.com

Grågäss...

Ännu en bild på två gäss på sin väg söderut. Denna gången är det dock grågäss på bilden. Som vanligt har jag använt rörlig kamera med lång slutartid för att få till den lite mer måleriska effekten i bilden...

Saknade sommarkvällar...

Jag saknar verkligen de ljumma sommarkvällarna. Fågellivet inte minst!
Ibland när jag sitter och funderar över detta så brukar jag blunda och tänka mig tillbaka till dessa härliga sommarkvällar. Kvällar då jag kunde sitta på altanen och titta på när den svartvita flugsnapparen matade sina ungar i fågelholken. Det är verkligen magiskt att se det lilla fågelparet kämpa med maten och hur de landar med insekterna i munnen på en gren i det orangefärgade solljuset.

Jag visar därmed fram en bild på den svartvita flugsnapparhonan som här sitter just i det magiska kvällsljuset med insekterna i munnen...

Sovande storlomspar...

En bild från ett fint möte med ett sovande storlomspar. På den helt spegelblanka skogssjön ligger storlommarna helt stilla och sover. De flesta djur är ofta redan igång med ljuset på morgonen, oavsett om det gäller fåglar eller däggdjur i skogen. Men storlommen är en sjusovare av rang. En fågel som helt följer sin egen klocka och ibland ligger såhär sovandes en bra bit in på morgonen.

På något underligt sätt så är det ändå så rogivande att få mötas av detta när man kommer ut i den annars så helt tysta och stilla morgonskogen en sommarmorgon. Ibland kan man höra ett socialt "kurrande" ljud, då lommarna kommunicerar med varandra.

Jag förblev sittandes helt tyst vid strandkanten och njöt av åsynen - det sovande storlomsparet...

På väg söder ut...

Plog efter plog avlöser gässen nu varandra på sin väg söder ut. På ett sätt är det sorgligt att bevittna detta, då det betyder att vintern kommer allt närmare, vilket också betyder att naturen nu allt mer kommer att tystna. Å andra sidan är gässen inte borta för evigt, utan flyger snart i den helt andra riktningen - vilket betyder vår och att livet i naturen återigen lever upp.

Den här bilden gjorde jag i skymningsljuset, då de två grågässen kom flygande, med den orange kvällshimlen som bakgrund. De två silhuetterna bevittnar inte om någon plog som flyger söder ut, men kanske är detta eftersläntrarna, de två allra sista gässen?

Kylan börjar komma...

Nu blir det mer och mer tydligt att kylan med små steg smyger sig allt närmre. Härom natten visade termometern bara ett par grader över nollan här i Kolmårdsskogen. Ett annat hösttecken är att det dagligen passerar flera flockar av småfåglar som är på sin väg söder. I slutet av förra veckan drog det även förbi flera plogar med gäss på den klarblå himlen. Säsongens allra första frostmorgon borde heller inte vara särskilt långt borta. Så nog är hösten här alltid!

Älgbilden som jag visar fram idag gjorde jag en klar och kall höstmorgon, då det varit långt under nollan på natten. Även om det var en bister natt fick jag ändå till min glädje ett älgmöte i gryningen - då ljuset är som allra finast. Givetvis så hoppas jag innerligt på fler sådana här möten, så snart som under denna höst...

Den stora, vita sångsvanen...

Den här bilden kom till under en vistelse vid sjön Tysslingen i Närke för några år sedan. Här kommer tre sångsvanar inflygande, för att strax landa på strandängen intill sjön.

På något sätt så kan jag aldrig sluta att fascineras över svanarnas vita glans mot landskapet runt omkring, då de kommer flygandes. Med solens ljus ser de i mina ögon ut som änglar som kommer flygandes på himlavalvet.

Det går att se sångsvan i hela Sverige, då den häckar över hela vägen från söder till norr. Dock är beståndet av sångsvan allra starkast i norra delen av landet. Sångsvanen är Finlands nationalfågel och är så pass populär att den är graverad på den finska 1-euromyntet...

Älg i höstskog...

En bild jag gjorde, då jag mötte en fjolårskalv (älg) i höstskogens prakt. Det finns verkligen inget som är så fint som att få möta en älg ute i naturen. Att under en lång tid få studera älgen och älgens beteende är verkligen en naturupplevelse utöver det vanliga.

Den här älgen hade jag förmånen att under lång tid få studerade, då den gick och åt av växtligheten. Önskar dock att jag mötte dessa fascinerande djur ännu oftare ute i skogen. Tyvärr känns det istället som att tillfällena blir allt glesare och glesare...

Storlommar i morgondimma...

En helt underbar, ljum och stilla sommarmorgon möter jag storlomsparet i den skira morgondimman. Skogssjön ligger precis spegelblank, då älvorna dansar sin dans över vattenytan. Ur dimman glider plötsligt storlomsparet, nyputsade och gnistrande vackra. De kommunicerar med varandra genom några "knorrande" läten, innan den ena storlommen ropar sitt säregna rop så det ekar över hela skogen.

Utan tvekan får jag gåshud och detta blir till ett riktigt starkt och fint möte jag sent glömmer...

Den medeltida vägen genom skogen...

Idag visar jag fram en svartvit bild från Kolmårdsskogen som inte bara är en skogsbild, utan även har en liten historisk berättelse. Tittar du noga så ser du en stenlagd vägbank. Det är en medeltida väg som drar fram här genom skogen.

Sannolikt har den stenbelagda vägbanken kommit till efter medeltiden, men detta är en av fler medeltida vägar som en gång användes för att ta sig igenom den ökända Kolmårdsskogen - där rövare och banditer härjade. På den tiden var skogen här förenad med livsfara. Idag är skogen knappt märkbar när vi susar fram på motorvägen.

När jag ser bilden blir tankarna snabbt många; vilka har vandrat på den här vägen? Var det just här ett tillhåll för rövare och banditer? Vem byggde vägen? Varför drog de den just här?

Vänner...

Ibland kan jag verkligen inte låta bli att undra - vissa djur verkar ha ett vänskapligt förhållande till varandra, även fast det mest logiska kanske vore att de var mer som eld och vatten.

Den här bilden gjorde jag efter att jag hade fått upplevt två sångsvanar som lekte med en räv ute på isen en vinterdag för några år sedan. När svanarna och räven lekt värdigt slog sig räven ned på isen, inte alls långt från svanarna. Tillslut la räven sig bredvid svanparet och tillsammans upplevde de alla tre hur morgonsolen orkade upp över trädtopparna på andra sidan sjön.

Går det att säga att en sångsvan och en räv alltid är fiender? Jag vet faktiskt inte, logiskt borde räven vilja äta upp svanen, men verkligheten är ibland inte alltid logisk. Kanske beror fiendskap inte alltid på vad man är för djur, utan även på en rad andra faktorer?

Grågåsens silhuett...

Dagarna blir allt kortare och därmed nätterna allt mörkare. Sakta men säkert rör vi oss mot årets kalla årstid - vintern. Därmed börjar gässen återigen samla ihop sig på åkrarna för att äta upp sig. Nu kommer tiden med plogar av gäss som avlösa varandra på himlen, då de styr sin kosa mot de sydligare breddgraderna.

Dagen till ära visar jag fram en bild jag gjort på en grågås som flög förbi mig på låg höjd. En bild som jag tycker så fint visar grågåsens silhuett mot den brinnande kvällshimlen - en känsla av kraft och liv, men också något som håller på att tyna bort.

Gissar att du nu undrar varför jag visar upp en oskarp bild på en grågås? Faktum är att bilden är precis så skarp som den behöver vara för att du ska få den känslan jag vill förmedla med bilden - med andra ord precis lagom skarp...

Tranan...

Stolt upptäckte jag årets första trana i Kolmårdsskogen den 7 mars i år. Det var en härlig tid, då livet i skogen sakta började komma åter. Nu stundar en ny tid, den som jag till stor del upplever som väldigt vemodig, eftersom att fågellivet sakta, sakta börjar försvinna.

Just nu är tiden då tranorna samlar ihop sig på fälten, för att äta upp sig för att orka flyga söder ut. Det börjar nu bli hög tid att lämna Sveriges vildmark, för att komma undan vintern som stundar här i norr.

Än så länge har hösten varit varm, vilket såklart har hållit tranorna kvar. Men nu är det snart en tidsfråga innan den sista tranan har lämnat det Östgötska slättlandskapet. Det kommer att kännas tomt. Men utan saknaden, kommer det heller inte att kännas högtidsfullt när den första tranan åter kommer tillbaka i vår. Allt har sin tid och sakta men säkert rör vi oss mot den mörka, kalla och tysta säsongen.

Visar idag en bild från ett riktigt fint tranmöte här i Kolmårdsskogen...

I det dunkla nattljuset...

I det dunkla nattljuset sitter en liten sparvuggla och ropar. Väl dold sitter denna lilla uggla inne i en större gran. Endast det starka månskenet orkar in mellan granens täta grenar. En bit bort i ett annat träd sitter en annan sparvuggla och ropar. Kanske handlar allt om revir, eller är det så att den lilla ugglan helt enkelt har lockat fram en partner här i skogen? Länge sitter de och sjunger tillsammans, först den ena sparvugglan och sedan den andra. Att mörkret är ugglans vän är det absolut ingen tvekan om. Här inne i skogen är det helt klart andra ljud på natten än på dagen...

Storlommarna konfererar...

Ett gäng med storlommar möts och konfererar med varandra, innan morgonjakten börjar. Jag har skrivit om detta tidigare, men det är så fascinerande. Jag vet inte hur många gånger jag upplevt detta, men jag är lika fascinerad varje gång över denna fågels mystiska och märkliga beteende. Det är nästan lite spöklikt på något underligt vis, så även denna morgon...

Någon smyger i skogens dunkel...

Någon smyger inne i skogens dunkel. Mellan kvistar och träd är det något som rör sig fram. Snabbt, smidigt och elegant rör det sig. Plötsligt stannar det upp framför mig - det är en vacker räv som rör sig i skogen. Nu har hon dessutom fått syn på mig. Det blir ett hastigt möte, men jag hinner göra några snabba bilder innan hon drar vidare in i mörkret...

Soluppgången...

Idag visar jag fram en bild jag gjorde en tidig sommarmorgon i juli. Bilden gjorde jag i exakt det ögonblicket som solen kom upp över träden - tidpunkten då natt blir till dag. Denna morgon var det fuktigt och dimman låg tät över slättlandskapet nedanför Kolmårdsförkastningen. Fördelen var ändå att den täta dimman gjorde att färgerna blev helt magiska, då solljuset lyste ned i den.

En ny dag gryr, en blank sida i livets bok som ännu ingen vet vad den kommer att innehålla...

Råbocksmötet...

Inne bland ris och grenar står en råbock och stirrar på mig. Först ser jag den inte, men när den rörde sig lite så kunde jag utan problem urskiljer de välkända konturerna. I kvällsljusets ljumma ljus ser den fina bocken ut att trivas mycket bra. Dock är han kanske inte är helt nöjd med min närvaro. Bilden tycker jag fick en liten målerisk touch, vilket var meningen, då jag tycker att det passar den här bilden...

Kvällsdoppet...

Den här bilden gjorde jag under ett kvällsdopp i en av alla de sjöar vi badar i här i Kolmården. Just den här gången blev det ett kvällsdopp och jag hade givetvis även denna gången med mig undervattenskameran, för att se om jag inte kunde göra någon spännande bild.

Det här blev resultatet, en kvällshimmel fotad från undersidan av vattenytan, med uppstickande Notblomster och en skräddare som låg och vilade på vattenytan. Bilden blev aningen annorlunda, men jag tycker ändå att den så fint visar hur en vacker sommarkväll kan se ut, inte minst från ett småkryps perspektiv...

Kronhjortar...

En bild från ett snabbt morgonmöte med tre kronhjortar - en hind och hennes två kalvar. Sommaren har varit en bra period för dessa kalvar, då de ser ut att ha vuxit till sig riktigt ordentligt. Givetvis är det viktigt att de äter upp sig innan kylan snart kommer smygandes och hösten sakta övergår till vinter. Det är alltid lika spännande att få möta skogens eget spöke - kronhjorten, inte minst i hemmaskogen här i Kolmården...

Ett virrvarr av grenar...

Idag visar jag fram en bild på naturens mer intima landskap. Ett virrvarr av grenar som jag hittade på vägen ut i skogen en tidig decembermorgon förra året. Personligen tycker jag att bilden är spännande och inbjudande att studera på något underligt vis. Kanske är det alla de linjer som finns i bilden och som tillsammans ger bilden en helhet, där varje del är en viktig beståndsdel? Bilden är också gjord under årets mörkaste del, vilken vi snart är inne i. Visst är det något speciellt med vinterljuset alltid...

I den bistra vintermorgonen...

I den bistra vintermorgonen står ett ensamt rådjur långt ut på fältet i det blå morgonljuset. Här ute finns det lite grönt att äta och som vuxit sig frodigt under det tidigare snölagret. Många gånger är bilder på djur extrema närbilder, vilket inte behöver vara fel. I mitt tycke behöver inte djuret alltid vara särskilt stort i bilden för att den ska bli spännande...

Solnedgången vid Vätterns strand...

Idag visar jag fram en landskapsbild som hör våren till - försommarkväll vid Vätterns klippiga strand. Sakta sänker sig solen ned bakom Västergötland, då jag står på Östgötastranden vid Vättern och blickar ut över denna mytomspunna sjö. Oemotståndliga och härliga färger blev det denna försommarkväll. En plats, ett minne och kanske en av årets allra starkaste och vackraste kvällar. Vilken tur att kameran var med så att det gick att fotografera och föreviga detta underbara ögonblick...

Sädesärlan stirrar på mig...

Omgiven av glitter och solljus vandrar den lilla sädesärlan fram och tillbaka på stranden, i jakt på något ätbart. Precis platt på marken ligger jag och följer hennes rörelse med precision. Plötsligt stannar hon upp och stirrar rakt in i mitt objektiv - kaaadiiink! säger det om kameran och jag gör bilden.

Jag tycker den här bilden har så mycket sommar med sig i det guldfärgade kvällsljuset och den lilla sädesärlan som hör sommaren och värmen till. Det är inte ofta det går att komma såhär nära, men med tålamod och envishet går allt...

Det vakande ögat...

Inne i snåret, bland de väldiga tallarna ser jag älgkon gå och beta på de spröda, nyutslagna knopparna. Jag stannar till med bilen och gör mig redo, då hon plötsligt börjar att gå mot mig, där jag nu sitter blick stilla. 

Jag rör inte en fena, då älgkon börjar komma riktigt nära mig, samtidigt som hon då och då tar en tugga av någon gren som sticker ut framför henne. Bakom den gamla björken stannar hon till och äter av en nedfallen tallgren.

Försiktigt lyfter jag kameran och ser genom sökaren att hon står där på andra sidan tallen och äter, samtidigt som hon hela tiden har ett vakande öga på mig. Även örat närmast mig är uppspärrat och hon lyssnar noga. Helt klart vill hon vara beredd utifall jag skulle utgöra en fara för henne. Jag är något odefinierat som hon helt klart vill ha koll på.

Det är dock ingen fara, jag sitter nämligen helt stilla i mitt bilsäte och fotograferar. Strax börjar älgkon känna sig bekväm, då hon inte ens reagerar på kameraljudet längre. Denna gången blev det verkligen ett riktigt nära älgmote...

Mitt i "morgonkissen"...

Helt perfekt står råbocken ute på det dimmiga sädesfältet som nu morgonsolen lyser upp med sina gyllene solstrålar. Direkt ser jag tillfället och lyfter snabbt upp kameran för att göra bilden. Wow tänker jag - vilket ljus och vilken bild!

Såhär i efterhand upptäcker jag varför råbocken stod stilla och var så samarbetsvillig - jag lyckades fånga ögonblicket då han utförde "morgonkissen". Ändå tycker jag att bilden blev lite rolig och kan därför inte låta bli att visa fram den...

Morgonritualen...

På morgonen strålar storlommarna ofta samman. Det går aldrig innan att veta vilken sjö de behagar jaga i, bara att detta kommer att ske.

När sedan ljuset återkommer kommer storlommar flygandes och landar i sjön där morgonens jakt ska ske. Sakta simmar den nyss anlända storlommen fram till de andra, bugar sig och sedan simmar de alla runt i en ring. En sorts ritual jag aldrig slutar att förundras över.

Denna morgon skedde det vid två tillfällen, då sjöns "fasta" storlomspar blev uppvaktade av två ensamma individer. Gissa om jag njöt av att få uppleva och studera denna magiska ritual även om jag sätt den hundratals gånger tidigare?

Älgmötet i blå timmen...

Jag möter den lilla älgkalven i den blå timmens härliga ljus. Nyfiket står den lilla älgen bakom ett snår och tittar intensivt på mig. Länge står vi båda två som förstenade och studerar varandra. Jag med kameran i högsta hugg och älgkavlen med sitt stora ansikte.

Plötsligt rycker det till i den lilla älgen - älgkon ropar inifrån skogen. Försiktigt vänder sig den lilla kalven huvudet bort från mig och börjar trava med stora kliv in mot skogen. Kanske ses vi igen någon gång - den lilla älgkalven och jag. Men då kanske den istället är en ståtlig tjur eller vacker ko, vem vet?

Gudvangen...

Ett riktigt fint stopp på sommarens resa till Norge blev Gudvangen och det fantastiska fjordlandskap som lilla ort bjöd oss på. Nærøyfjorden, som är en del av den stora Sognefjorden, slingrade sig in hit mellan de spetsiga och branta bergen. Länge, länge blev jag sittandes för att titta på de höga och väldiga bergen som omslöt den lilla orten Gudvangen.

Bilden här till inlägget gjorde jag en tidig morgon, då jag var uppe innan alla hade vaknat. Denna morgonen låg molnen lågt över bergstopparna. Ett magiskt och näst intill förföriskt landskap bjöd denna del av Norge på...

I dimman...

Ute på det vidsträckta sädesfältet går två rågetter. De har hållit ihop en tid och ofta stått här på fältet. Nästan varje morgon här på sommaren då jag varit ute har de stått och ätit på samma fält. Den här morgonen, med dimman och det skira blå ljuset tycker jag att allt harmoniserade så fint att jag inte kunde låta bli att göra bilden...

Nyfiken men bestämd stenknäck...

En bild från ett nära och fint möte med en stenknäck i skogen. Denna fågel är mycket fascinerande, då den på något sätt alltid håller sig i bakgrunden, men plötsligt utan att du anar det så sitter den bara där och spanar på dig. Stenknäcken är verkligen en favorit och att ha den häckande i skogen intill huset varje år är riktigt spännande. Jag är verkligen fascinerade över blicken i den här bilden - hur den "lilla" fågeln riktigt stirrar på mig...

Den ensamma lilla tallen...

På en höjd, med utsikt över den vackra sjön Vättern står en ensam liten tall. Utan något annat träd i närheten står den lilla tallen och blickar ut över det förföriska vattnet. På den här platsen är syns några av de allra vackraste solnedgångarna och är du riktigt tyst hörs även vindens viskande ljud mot de branta klipporna...

Ute på fältet...

Ute på det vidsträckta kornfältet står en stor och ståtlig råbock och studerar mig noga då jag fotograferar honom. Ett magiskt fint rådjursmöte i den vackra sommarmorgonen...

Trastsångaren inne i vassen...

Långt ut i vassen sitter den lilla trastsångaren och sjunger för full halls. Mitt första och enda möte med denna riktigt underhållande fågel. Hoppas att jag får samma möjlighet till nästa vår igen...

Högst upp i grantoppen...

Högst upp i den lilla granen sitter en liten sparvuggla och studerar mig noga, då jag kommer vandrandes längs stigen i skogen. Här uppe i den lilla grantoppen har den lilla ugglan bra utsikt, då han/hon vilar sig. Jag blir alltid lika glad när jag har turen att få möta dessa små rovfåglar ute i skogen...

Rådjur i morgonljus...

I det skira morgonljuset ser jag en välbekant skugga längre bort på fältet som står och iakttar mig. Snabbt, men försiktigt lyfter jag kameran och gör bilden. Samtidigt ser jag hur den vackra morgonhimlen försiktigt får en rodnande färgton...

Förvånad grävling...

I sensommarkvällen möter jag flera traktorer som åker skytteltrafik mellan tröskan och bondgården. Det har varit varmt och torrt en tid, därför är det nu hög tid att ta in säden innan regnet kommer. Långt ute på fältet ser jag att rådjuren påpassligt går och äter av spillet som blivit då tröskan lastat över säden i traktorvagnarna.

Men vad är det som rör sig snabbt längre ut på fältet? Är det inte en grävling? Mycket riktigt, en grävling som är ute på sin vardagliga kvällsrunda, men som något förvånat upptäckt att säden nu är borta. Nu är hon helt exponerad här ute på fältet. Hon stannar upp och ser sig något förvånat omkring - "Vad sjutton är det som har hänt här?". Ett högst oväntat men roligt möte med denna förvånade grävlingen denna ljumma sommarkväll...

Storlommen startar...

En bild från ett fint storlomsmöte, en tidig högsommarmorgon. Just den här storlommen verkade aldrig ha någon partner, men kom till den lilla sjön och fiskade med ett annat storlomspar. En tid senare då de simmat några vändor i sjön beslöt sig denna storlom för att lämna och flyga vidare till en annan sjö. När storlommen startade var jag beredd med kameran och gjorde den här bilden på den när den startade på den spegelblanka vattenytan...