Låtefoss...

Det finns platser och så finns det platser. En del platser etsar sig verkligen fast, då de är otroligt vackra. Låtefoss i Norge är verkligen en sådan plats som fick mig att stanna upp för att jag aldrig tidigare sett något liknande.

Mycket i Norge är verkligen olikt det som finns här hemma i Kolmårdsskogen och för den delen andra delar av Sverige. Med tanke på allt vatten som yrde runt här i luften, är det svårt att inte fundera över hur den här vägen är att köra nu i vintertid?

Novembermöte med älgarna...

En tidig och kylig novembermorgon möter jag "älggänget" ute på de vidsträckta fälten. Gissa om jag blir glad över att se så många älgar på ett och samma ställe?! Det är verkligen inte vanligt att få uppleva detta här i Kolmårdsskogen längre.

Givetvis är det den goda rapsen som lockar ut älgarna på fälten. Men det blir så fint då den stora tjuren plötsligt stannar upp, blickar in i solen och det rodnande morgonljuset...

"Guldbocken"...

Ackompanjerad av den vackra soluppgången står han plötsligt där på fältet framför mig - den gyllene råbocken. Ett riktigt fint och nästan religiöst möte med denna ståtliga råbock, som med sin gyllene aura är nyfiken på fotografen och spanar därför in mig riktigt noga...

Skymning över Norska fjällen...

Sakta men säkert blir det allt mörkare. Ett färgspektra syns tydligt över de nu kolsvarta fjälltopparna. Kylan blir också påtagligare, fast det är mitt i sommaren. Tidigare samma dag hade det varit varmt och skönt, men nu här uppe i Hemsedalsfjällen påminde vädret snarare om en kall höstdag. Innan det allra sista ljuset försvinner passerar en liten molntuss på himlen och jag gör bilden. Nu är det dags att krypa ned i en varm sovsäck och vänta på att ljuset kommer åter...

Älg i novemberljus...

Idag visar jag fram en bild jag gjorde för bara några dagar sedan. En älgko stod på ett berg så fint och mumsade på några gamla grenar. Det dova, blå novemberljuset och grenarna tycker jag blev en så fin och härlig silhuett på något vis. Ett minst sagt magiskt möte med denna fina älgko lyste verkligen upp min tillvaro i den annars så mörka novembermånaden...

Kolmårdsskogen i höstskrud...

Idag visar jag fram en bild från nu i höstas (2025). Bilden gjorde jag precis när skogen fått sin höstskrud och lyste i flertalet färger. Höstskogen är verkligen bedårande vacker...

En naturfotograf i storstadsdjungeln...

Det är precis såhär det kan gå när en naturfotograf släpps loss i storstadsdjungeln. Faktum är att det var både roligt och spännande att vandra runt i London och hitta motiv att fotografera. Som den här havstruten som satt och spanade på alla turister som vandrade längs Themsen vid South banks...

Är vintern på väg?

November är verkligen en månad med många ansikten - i alla fall sett till väderleken. Ibland kan vädret vara solsken och fint, men också mörkt och regnigt. Det händer också att vintern börjar tidigt och tar sitt avstamp i denna annars så grå och mörka höstmånad.

Nu sägs det att kyla och snö väntas till helgen här i Kolmårdsskogen. Jag hoppas innerligt att det blir en stilla och fin övergång från det nu ödsliga höstlandskapet till det vita, kalla vinterlandskapet.

Alla vet vid det här laget hur mycket jag tycker om älgarna och därför publicerar jag härmed en vinterbild på en ensam älg som står och tittar på hur fint skogen med rimfrost gnistrar i den vackra soluppgången...

Genom ett taxifönster...

Idag visar jag upp en bild som inte alls är likt något jag brukar visa fram här på bloggen. Bilden gjorde jag från ett taxifönster, då jag passerade förbi en minst sagt välkänd byggnad i London (Big Ben) i en black cab, på väg tillbaka till hotellet efter en trevlig dag i storstadsdjungeln.

Även om några kvällar var riktigt fina under besöket i London, så bjöd just den här kvällen på traditionellt Londonväder - regn och rusk med lite dimma. När taxin passerade förbi denna vy i kvällsmörkret kunde jag bara inte låta bli att göra bilden. Kanske är detta en traditionell Londonbild - men det spelar ingen roll, det här är London genom mina ögon...

Den vackra råbocken...

I den tidiga gryning, när ljuset är precis blått - då passar råbocken på att vandra över det nyslagna sädesfältet. På marken finns det gått om säd som spillts ut av tröskan. Med stora och snabba kliv tar han sig fram över fältet och när han får syn på mig stannar han upp och studerar mig noga. Bakom den vackra råbocken syns dimmorna sakta skrida fram över fältet, som en ridå framför den annars så mörka skogen...

Höstmorgon...

Det dova höstljuset lyser upp de vidsträckta slättlandskapet, söder om Kolmårdsförkastningens brant. Över de olika fälten skrider dimbankarna sakta fram och bildar en landskap, som nästan ser ut att var täckt med bomull. Detta är en riktigt vacker syn i den tidiga morgonen, inte minst i blå timmen - då ljuset är som vackrast, i alla fall om man frågar mig...

Dovhjortsmöte...

En bild från ett fint morgonmöte med några dovhjortar som stod och spanade på mig på en höjd då jag tidigt på morgonen var på väg ut i Kolmårdsskogens härliga höstnatur...

Solen går upp över kalhygget...

Sakta går solen upp över kalhygget och den nedhuggna skogen. En skog som en gång var sparvugglans, hjortarnas, vildsvinens, älgens och andra djurs. Nu är det bara en yta full av sten, jord och sand. En tom yta, där inget vill eller kan leva, inte minst skogen själv.

Naturen är ändå fantastisk på sitt sätt - för på något sätt skapar den, trots den sargade ytan en vacker upplevelse för betraktaren. Inte minst då solen bakom trädet och genom min kamera formas till något som nästan liknar ett hjärta...

Livets väg...

Idag visar jag fram en bild jag gjorde för några veckors sedan, då det var rikligt med dimma. När jag gjorde bilden tänkte jag något i stil med detta lilla poesistycke...

Livets väg som vi sakta vandrar, är som en gammal väg,

sprucken av år, formad av alla som gått före.

Den bär spår av regn, av tyngd, av tid och vemod

men bär oss ändå vidare framåt i livet. 

Dimman döljer horisonten och det som ligger framför oss,

men låter oss ibland ana nästa steg.

Kanske är det just så vi måste vandra fram,

med tillit, försiktighet och inget ont anande.

För även när vägen vi vandrar på slits,

när kanterna vittrar och sikten sviker,

fortsätter den ändå framåt,

in i det okända ljuset framför oss.

Höstsvan...

Idag visar jag fram en bild från ett riktigt fint höstmöte med en sångsvan som jag hade på en plats långt in i Kolmårdsskogen. Just denna morgon var det fina solljuset magiskt! Det gjorde att höstfärgerna riktigt "poppade" och kom fram lagom mycket. Pricken över i blev sångsvanens blick mot solen - i det läget gick det verkligen inte att låta bli att göra bilden...

Näckrosbladet...

Genom det perforerade näckrosbladet och ned i det mörka vattnet hittar solens gyllene strålar. Jag fascineras verkligen över detta näckrosblad och de mönster och figurer som skapas av dessa hål. En minst sagt annorlunda bild på näckrosblad, men samtidigt en väldigt härlig, grafisk bild i mitt tycke...

Ny bok om Kolmårdsskogens sista älgar...

Idag är dagen med stort D - dagen då min debutbok om Kolmårdsskogens älgar lanseras.

Älgen – skogens konung och symbolen för den svenska vildmarken håller sakta på att försvinna från Kolmårdsskogen. Denna skog var en gång i tiden omtalad för dessa majestätiska djur som rörde sig mellan djupa granskogar och spegelblanka tjärnar. För varje år blir älgarna allt färre och med dem försvinner också något av den svenska skogens själ. Älgen förväntas rödlistas som hotad art i Sverige redan 2026 i den nya rödlistan från SLU - ett tydligt tecken på att något håller på att gå förlorat när landets nationaldjur kommer med i rödlistan.

Boken ”Kolmårdsskogen och Älgarna” är mer än ett fotoprojekt. Den bygger också på intervjuer med människor som levt sina liv i Kolmårdsskogen under åtskilliga år. Det är människor som på olika sätt har starka band till Kolmårdsskogen. Den här boken skildrar dessa människors minnen som bär spår av ett landskap som är under förändring. 

I boken vävs mina bilder samman med intervjuerna till en helhet som fångar både älgens verklighet och människans längtan efter det vilda som sakta nu håller på att försvinna. ”Kolmårdsskogen och älgarna” är skapad som en hyllning till Kolmårdsskogens sista älgar...

Med nedanstående bild, som jag gjorde för bara några veckor sedan vill jag också passa på att berätta att arbetat inte har slutat. Jag fortsätter i möjligaste mån att fotografera och möta älgarna i Kolmårdsskogen så mycket jag kan...

Ekorren...

I den varma höstsolen sitter en liten ekorre och njuter av solens värmande strålar. Här uppifrån den väldiga trallen har hon en väldigt fin utsikt, samtidigt som hon får vara ifred från andra djur.

Varje gång jag möter dessa små ekorrar ute i skogen tycker jag att det är riktigt njutbart. De är verkligen vackra och dessutom roliga att studera...

Höstuggla...

Den ståtliga hökugglan sitter och blickar ut över nejden från en högt belägen gren i ett gammalt träd. Ackompanjerad är hon av de praktfulla höstfärgerna som tydligt syns i bakgrunden då solen försiktigt lyser igenom det färgsprakande lövverket.

Att få möta denna uttrycksfulla och vackra uggla på det här sättet gör utan tvekan en naturfotograf riktigt nöjd och glad...

Novemberstämning...

I blått morgonljus och dimma förvandlas den här lilla stugan, med sitt knotiga gårdsträd till något som för mina tankar närmare höst och novemberstämning.

Jag vet att många inte tycker om november för att det är en kall och mörk månad, med få ljusa timmar. Men faktum är att för viss typ av fotografering är denna månad verkligen riktigt fin, kanske till och med årets bästa.

Jag har med tiden lärt mig att uppsatta denna månad och tycker att det är en riktig skogsmånad, där jag kan ta mina turer ut i markerna och njuta av skogens tysthet. När det skymmer och blir mörkt rör jag mig återigen hemåt för att slå mig ned och värma mig framför brasan...

Alla helgons dag...

Idag är helgdagen då vi minns och hedrar alla de som inte längre är med oss. Detta gör vi genom att gå till kyrkogården och tända ett ljus på deras grav. Egentligen är detta en ganska fin tradition, där vi tillsammans med familj eller vänner kan tänka tillbaka på de personer vi en gång haft nära oss i livet, eller som på annat sätt har gjort avtryck i våra liv. Det är viktigt att minnas och tänka tillbaka på allt fint som varit, för att kunna uppskatta det som också är här och nu.

Enligt Wikipedia så står det följande om  Alla helgons dag:
"Efter motioner i Sveriges riksdag om att öka antalet arbetsfria dagar under hösten flyttades Alla helgons dag 1953 till en lördag, som därmed blev allmän helgdag (lördag var dåförtiden en arbetsdag). Samtidigt ändrades almanackans namn på 1 november till Allhelgonadagen. Söndagen omedelbart efter Alla helgons dag fick 1983 karaktären av Alla själars dag, till minne av alla döda. Sedan 2002 är detta också ett av dagens officiella namn i Den svenska evangelieboken."

Kanske borde vi därmed byta namn på Alla helgons dag till just Alla själars dag, med tanke på hur vi firar denna helgdag och för att ännu mer understryka vikten av att inte glömma de vi minns och saknar?

Dagen till ära - en bild på en svart dovhjort i höstmörkret tycker jag passar fint till denna text...

Halloween...

Idag är det Halloween, en tid då allt oknytt och ljusskygga varelser har hamnat i fokus. Den här högtiden skapades en gång för att markera slutet på sommaren och då man trodde att gränsen mellan de levande och döda var som tunnast. Att klä ut sig var ett sätt för att skrämma bort alla onda andar. När jag var liten var denna högtid inget som alls firades här i Sverige eller ens uppmärksammades. 

Alla helgons dag, som alltid inträffar den första lördagen i november har jag däremot starka minnen från även som liten pojke. En högtid där man istället mindes alla de som inte längre är med oss...

På spåret...

En bild från ett möte då jag verkligen var den här älgtjuren på spåret. Eller så kan man säga att den här älgtjuren håller på att spåra ur...  Nåja, slut på roligheter!

Jag vill med denna bilden påminna er alla om att det nu faktiskt är mindre än en vecka kvar till den 5 november, då jag släpper min bok "Kolmårdsskogen och Älgarna" - en bok jag gjort för att hedra Kolmårdsskogens sista älgar.

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl...🫎

Magisk höstmorgon...

En bild från en riktigt magisk och fin höstmorgon i Kolmårdsskogen. När solen börjar stå precis sådär lagom högt på himlen att den orkar sig över trädtopparna och belyser det vackra landskapet med sina dimslöjor - då blir det magiskt!

Den här bilden gjorde jag en tidigt morgon vid en sjö i Kolmårdsskogen. Det var precis tyst, eller i alla fall nästan. Några nötskrikor lät inne i skogen för att sedan komma flygandes med sina ekollon genom dimman.

Det är verkligen något magiskt med dessa vackra och stämningsfulla morgonar. Ljuset, färgerna och inte minst den härliga stillheten...

Precis innan...

Det här är en bild jag gjorde en fin sensommarmorgon. Bilden är minst sagt minimalistisk, med sin skira ljusstrimma.

Vad som är speciellt med bilden är just det att den här är tagen precis sekunderna innan natten blir till dag och solen orkar sig upp över molnkanten. Ljuset vid den här tidpunkten på dygnet är magisk och varar inte alls särskilt länge. Från att ha varit relativt blått och dovt ljus ute, så blir det plötsligt ett mer varmt solljus som färgar landskapet. Kanske är till och med just den här tidpunkten dygnets allra vackraste tidpunkt?

Det plötsliga råbocksmötet...

Idag visar jag fram en bild från ett hastigt möte med denna fina råbock, som i vårsolen tittade förbi mig där jag satt i skogen och spanade efter småfåglar att fotografera.

Ibland blir det inte alltid så att det motiv man fört tänkt är det som på bild. Som naturfotograf gäller det att vara beredd på precis allt och se möjligheterna...

Stolt tjädertupp...

Idag visar jag fram en bild från ett möte med en mycket stolt tjädertupp. I skogens tysthet hör jag plötsligt ett välbekant ljud och sedan något som släpar i blåbärsriset. När jag vänder mig om står den här stolta tjädertuppen precis bakom mig, med utspända stjärtfjädrar och höjd näbb är han redo att anfalla om så behövs...

Felstavad titel?

Nu är det ungefär 1,5 veckor kvar till min bok om Kolmårdens älgar släpps. Några få har hunnit tittat på boken och jag fick en ganska intressant kommentar häromdagen när en person tittade på boken - "Men Mårten, du har ju stavat titeln på boken fel!"

Jag har väntat på detta och undrat när någon ska uppmärksamma detta. Boken är registrerad som "Kolmårdsskogen och Älgarna", men titeln på boken har jag medvetet skrivit med äldre grammatisk stil, då boken faktiskt syftar tillbaka på den Kolmårdsskog som en gång fanns och som älgarna var en större del av än vad de är idag. Titeln på boken blir då istället "Kolmårdskogen och Älgarna" dvs. ett s försvinner i Kolmårdsskogen (Kolmårdskogen). Jag kan lugna er alla och berätta att även om dubbel-s är den akademiskt korrekta stavningen, så är stavningen på min bok inte alls felaktig, utan har ett syfte.

Kolmårdsskogen är korrekt enligt nutida språkbruk.

Kolmårdskogen är inte fel i konstnärligt eller historiskt syfte - det är ett högst medvetet stilgrepp, där jag använt min konstnärliga frihet.

Den 5 november är det alltså dags för släppet av "Kolmårdskogen och Älgarna" - en bok jag gjort för att hedra Kolmårdsskogens sista älgar.

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl...🫎

Det vakande ögat...

Högt upp i en knotig gammal ek sitter en hökuggla och spejar. Det stora gula ögat lyser upp i solskenet och nere under höstlöven hoppas ugglan på att det snart ska röra sig. Kanke är det då en mus som plockar hasselnötter!? I så fall är det ett lätt byte för denna vackra uggla.

Att få möta hökugglan hör inte till vanligheterna här nere i Kolmårdsskogen, men ibland dyker de upp, framför allt på hösten och vinterhalvåret...

Tre amigos...

Sakta skrider de tre mystiska storlommarna ljudlöst fram på den spegelblanka vattenytan. Ett svagt kurrande ljud hörs från en av dem och ett likadant svar ges från en av de andra två. Tillsammans ska de nu jaga för att få tag på morgonens föda. Ett magiskt möte i den vackra soluppgången med de "tre amigos"...

Gläntan...

Visar idag fram en svartvit skogsbild långt inifrån Kolmården, där en liten bäck slingrar sig fram mellan träden. De senaste blåsiga ovädren har dock gjort att en del träd trillat omkull och skapat en ganska så rörig plats.

Även om platsen tillsynes verkar ganska rörig, så är den ändå naturligt skapad. Här har naturen fått sköta sig själv. Sådana här ställen, där skogen verkligen har fått växa sig gammal, är platser jag verkligen gillar att besöka...

I dimman på fältet...

Idag visar jag fram en bild jag gjorde en sensommarmorgon då jag hade ett mycket stämningsfullt, men högst oväntat kronhjortsmöte på min morgontur med kameran. Plötsligt stod hon bara där framför mig i dimman, så vacker, så ståtlig...

Nyfiken hackspettsunge...

I skogen intill vårt hus har det under alla åren vi bott här varit mycket gott om större hackspettar. I en av asparna på tomten har de hackat ut ett hål och häckar år efter år.

När ungarna blir större flyger de omkring på tomten och letar mat. Det är då jag kan få till väldigt nära och fina möten med dessa vackra hackspettar. Ungarna har en mer färgglad och ljus fjäderdräkt än sina föräldrar, vilket jag tycker är väldigt fint.

Här är en bild från ett möte med en mycket närgången och nyfiken större hackspettsunge...

Nära...

Idag visar jag fram en bild på ett mycket nära med en fin råbock. Den lilla bocken var nyfiken och kunde inte låta bli att komma nära och utforska. Notera de avbrutna hornen uppe på huvudet. Undrar vad han varit med om? Om inte ett riktigt hårt slagsmål så något annat som gjort att båda hornen gått av. Vet inte om jag någonsin sett detta fenomen tidigare - att båda hornen har gått av...

Ensamt vildsvin...

Sakta men säkert kryper vintern allt närmare. Vi har just nu några fina höstdagar, där solen visar att den fortfarande värmer, även om termometern bara visar på knappa tio grader.

På något sätt är det vita vinterlandskapet ändå något som jag längtar efter. Det är vackert och stämningsfullt och en period vi måste ta oss igenom. Jag tittade lite i mitt arkiv och fann då denna bild på ett ensamt vildsvin som här sprang över en åker en tidig vintermorgon. Vinter och snö behöver inte vara negativt - det kan också betyda nya bildmöjligheter...

Stenknäcken i guldljuset...

Inne i skogssalens mörker hör jag plötsligt ett välbekant ljud uppifrån trädkronorna. Plötsligt kommer den vackra stenknäcken och sätter sig på en gren, i det guldfärgade solljuset precis framför mig. Nyfiken, men skygg är denna fågels signum - likaså denna gång. Med den kraftiga näbben och den intensiva blicken stirrar den nyfiket på mig, innan den återigen försvinner in i mörkret bland träden, lika plötsligt som den först dök upp...

I nattens sista dunkel...

Det är precis i samma ögonblick som natt förvandlas till dag som älgarna rör sig. Är de ut på de vidsträckta fälten, rör de sig då tillbaka mot skogens dunkel, för att inte bli upptäckta. Under många år har jag nu fått följa dem och se hur regelbundet och även oregelbundet de rör sig i landskapet.

Den här bilden gjorde jag en tidig och kall januarimorgon i början av året. Här är det ena kalven som har tagit ledningen och visar mamma älgko med kalv vägen tillbaka till skogen, då något längre bort i landskapet pockar på deras uppmärksamhet.

Den 5 november släpper jag min debutbok "Kolmårdskogen och Älgarna" - en bok jag gjort för att hedra Kolmårdsskogens sista älgar.

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl...🫎

Älvornas morgondans i soluppgången...

I soluppgångens starka ljus skrider dimbankarna fram över sjöns spegelblanka yta. I bakgrunden syns den mörka, dunkla skogen skymta. Vid en första anblick skulle detta kunna se ut som en skogsbrand, men det är det inte - det är inget annat än älvornas morgondans i soluppgången...

I höstdimmans dunkel...

I höstdimmans dunkla ljus går tranfamiljen och äter på fältet som just nu står i träda. Bakom syns dimmorna hopas. En vacker, men lite sorglig syn detta, då jag föredrar att tranorna istället precis kommit till oss istället för att vara på väg härifrån.

Det är ändå fint att se att ungen vuxit sig stark och kan följa med sina föräldrar på resan söder ut...

En vilande och trött råbock...

Långt borta i den höga växtligheten ligger en råbock och stirrar intensivt på mig med sina kolsvarta ögon. Gissningsvis är han när som helst beredd att till flykten. Det är verkligen långt ifrån alla gånger jag är ute som jag får uppleva detta, eller ens något liknande...

En sista smekning av sommaren...

En bild jag gjorde en tidig augustimorgon ute i Kolmårdsskogen. Även om det var varmt, så var det här någonstans som jag upplevde att det började ta fart mot höstens kallare klimat. Kanske var just den här morgonen med sin värme ändå en sista smekning från sommaren, innan den släppte taget för den här säsongen?

Våren är på något sätt alltid den årstid som ligger mig varmast om hjärtat, men sensommaren (som bilden visar) är såklart också en tid som är stämningsfull och fin, men har något speciellt. Tystheten och lugnet, fågelungar som blivit flygga eller rådjurskid som nu börjar vandra små egna svängar från sin mamma...

En förunderlig plats...

Jag ser ut över ett magiskt vackert landskap, ett landskap som jag tror kan förföra precis vem som helst. Men platsen är speciell på många sätt och det är verkligen svårt att ta in när man står här vid strandkanten.

Jag fylls av både vördnad, men också av skräck när jag tittar ned i det kristallklara vattnet som bara blir mörkare och mörkare i färgen ju djupare ned jag tittar. Det är verkligen svårt att ta in att DF Hydro - en norsk färja lastad med tungvatten blev sänkt precis här utanför stranden där jag står den 20 februari 1944. Totalt omkom 47 personer som nu ligger på botten tillsammans med färjan på hela 430 meters djup. Det här är Tinnsjøen - Europas tredje djupaste sjö, med sina 460 meters djup.

Det här är en plats med en fantastisk utsikt i ett makalöst vackert landskap. Men på precis samma sätt som det är svårt att ta in platsens alla historiska fakta, är det också svårt att förlika sig med tanken om hur fruktansvärt djup den här sjön faktiskt är. Det skrämmer mig faktiskt!

Att blicka ut över Tinnsjøen en stilla sommarkväll är verkligen helt magisk, precis som på bilden...

Tiden går fort – snart är den här!

Den 5 november släpps min debutbok ”Kolmårdskogen och älgarna”.

Det känns stort att få samla tretton års möten med skogens tysta väktare mellan två pärmar – men ännu större att få dela det med er. Nej – jag har inte slutat fotografera älgar. Tvärtom! 🦌

De fortsätter att locka ut mig i skogen tidiga morgnar, i dimma och höstigt regnrusk, när världen fortfarande sover. Det är något jag aldrig tröttnar på – och aldrig vill sluta med.

Tack för allt stöd och alla fina ord efter förra inlägget. 💚

Vill du säkra ditt exemplar? Skicka mig ett mejl – älgarna tar fortfarande inte emot Swish...🫎

Två stirrande ögon...

Uppifrån det stora trädet ser jag bara två gula, stora ögon som stirrar på mig intensivt. Den här hornuggleungen med syskon hade jag några riktigt fina möten med i somras...

Kronhjorten i den täta dimman...

I den täta dimman rör sig en för Kolmårdsskogen mycket välkänd silhuett. En ståtlig kronhjort vandrar sakta fram genom det vildvuxna sädesfältet, som står i träda. Det är verkligen något speciellt över kronhjortar och hur de stora handjuren rör sig med den ståtliga kronan på huvudet. En minst sagt magisk syn i den vackra soluppgången...

Sparvugglan inne i skogens dunkel...

En bild från Kolmårdsskogens dunkel - en bild från den lilla sparvugglans dunkla skogssalar, djupt inne bland de täta granarna. Här inne i tystheten trivs den lilla ugglan alldeles utmärkt. Ingen som stör eller som ens hittar till den här platsen med sina stora skogsmaskiner. Här är platsen där naturen får härja fritt från människors våld och påverkan. En plats där naturen helt enkelt får vara sig själv...

Råbocksporträttet...

Visar idag fram en porträttbild på en råbock som stod och betraktade mig i den höga växtligheten, på ett fält som står i träda. Precis då jag gjorde bilden, så gjorde han även en liten grimas. Jag tycker att bilden har en viss form av komik i sig, samtidigt som det vackra morgonljuset smeker den fina råbocken så ömt...

Det sista tranmötet...

Jag möter i den stilla gryningen en tranfamilj som vandrar fram över ett fält. Utan tvekan äter de här upp sig, innan de lämnar för sin långa resa söder ut. På något sätt tycker jag den är så fin - stillheten och så den lilla familjen som här håller ihop på sin resa söder ut, till värmen. Kanske möter jag samma familj här på fältet i vår igen?

Detta blev faktiskt en av de allra sista bilderna jag gjorde på tranor det här året...

I full fart över fältet...

I det guldfärgade morgonljuset rusar en råbock snabbt fram över det vidsträckta sädesfältet. Det gäller att vara snabb med kameran, panorera efter rådbocken i hopp om att lyckas få till en bild likt denna...

Hallå där!

Idag visar jag fram en ögonblicksbild jag gjorde en sommardag nu i somras. Jag satt och väntade på att några fåglar skulle sätta sig på en gren jag sett ut här hemma i skogen. Dessvärre for de runt och lekte på alla andra ställen än just den här grenen och var därför denna gång inte det minsta samarbetsvilliga.

Däremot tittade plötsligt en ekorre fram från ingenstans. Givetvis kan inte ekorrar prata, men det var precis som att höra den säga - "Hallå där!", vilket jag faktiskt hör inom mig då jag tittar på bilden...