Höstkog, vissna solrosor och steglitser...

På fältet där det på sensommaren är precis gult av blommande solrosor, är det på höstarna full fart på fågellivet. De vissna solrosorna är torra och bruna, men hyser ändå mat åt småfåglarna då kylan är i antågande. Här är det en flock med hundratals steglitser som drar fram i jakt på föda i de vissna blommorna.

En och annan rovfågel ser såklart också sin jaktlycka i denna enorma hord av småfåglar. Dessa flockar av steglitser är verkligen så vackra med sina gula och vita färger, inte minst i gryningsljusets blå färg...

Snöraset...

En råbock står så fint och tittar sig omkring i tallskogen, samtidigt som morgonen gryr och här känner han sig hemma och riktigt trygg. Men plötsligt rasar det ned snö som legat och tyngt ned grenarna uppe i tallkronan. Råbocken har verkligen otur, då det rasar rakt ned i hans huvud. Han stelnar till och blundar, obehaget av den kalla, blöta snön är minst sagt tydligt. En riktigt stämningsfull och fin bild som på något sätt berättar hur illa vi alla nog tycker det är att få snö i huvudet på det här sättet. För mig berättar också denna bild om tröttheten på vintern och längtan efter våren...

Högt uppe i tallen...

Högt uppe i en tall sitter en sparvuggla och solar sig i den värmande förmiddagssolen. Såhär på senvintern värmer den faktiskt en hel del, oavsett om man är naturfotograf eller en liten liten uggla. Det gäller bara att hitta en bra plats, där solen kommer åt och inte de kalla vindarna. Den lilla sparvugglan verkar aningen trött, kanske har det varit en hård och kall natt?! Länge och väl satt hon här uppe och värmde sig innan hon gav sig vidare in i skogens mörker...

Full fart över fältet i mörkret...

Det är mörkt, riktigt mörkt och det enda jag ser är två silhuetter som far runt, den ena efter den andra, långt ute på fältet. Plötsligt bär det av i riktning mot mig där jag står parkerad med bilen. Det är först i kameran jag verkligen ser att det faktiskt är två grävlingar som kommer springande rakt emot mig. Jag vet inte om den ena grävlingen kommit in på den andra grävlings revir, eller om de bara leker?!

Precis när de ska springa förbi min bil stannar de upp och jag säger; "Hej på er!" Båda grävlingarna stirrar på mig förvånat, innan de fortsätter springa vidare över nästa fält på samma sätt. Ett riktigt oväntat möte, men samtidigt väldigt roligt att få möta dessa två grävlingar på det här sättet...

I kvällssolens varma ljus...

I södersluttningarna bland de torra löven och där solen kommit åt en tid, sticker det nu upp en och annan blåsippa ur jorden. Äntligen är ännu ett efterlängtat vårtecken på plats i Kolmårdsskogen. I det varma ljuset från kvällssolen kan jag inte låta bli att lägga mig på mage och fota dessa vackra små blommor...

Grafiska ismönster...

När isen spricker upp och börjar bli full av luftbubblor eller på annat sätt börjar smälta sönder så börjar det bli mycket intressant ur ett fotografiskt perspektiv. Att vandra längs en strandkant för att hitta motiven är alltid lika spännande. Ibland uppenbara sig spännande figurer eller andra symboliska ting. Men det kan också bli rent grafiskt vackra motiv.

Idag visar jag just fram några grafiska isbilder som jag gjorde i samband med att isen smälte här i Kolmårdsskogen...

Rågetsmöte i det blå ljuset...

Idag visar jag fram en bild från en tidig vårmorgon, då jag hade turen att få möta en råget i det härliga, blå morgonljuset ute på det vidsträckta sädesfältet...

Rimfrost...

I soluppgången gnistrar det om rimfrosten som under den kyliga natten lagt sig som ett vitt, förtydligande lager runt markväxtligheten och trädens spretande grenar. På något sätt är just rimfrosten något riktigt extra och stämningsfullt då solens första solstrålar orkar sig över horisonten och träffar detta tunna, vita lager.

På senvintern får man dock vara på tå om man vill fotografera rimfrosten, just i detta ögonblick. Eftersom att solens strålar värmer den här tiden på året, så tar det inte alls lång tid innan rimfrosten försvinner, då solstrålarna träffar. Här är två olika bilder, där rimfrost och kyla har fått spelat en viktig roll i bilderna...

Stenen, isen och skogen...

En stämningsbild från Kolmårdsskogen under en senvinterdag. Den här dagen bjöd på kyla och dimma. Även om kylan var bitande kall så kändes det som om isen sakta men säkert höll på att gå upp. Jag gillade verkligen hur stenen här bröt igenom isen, så att det uppstod ett stjärnmönster och i bakgrunden - den vackra Kolmårdsskogen...

Silhuett i morgonrodnaden...

En bild på en ormvråk en tidig senvintermorgon. Högst upp i en av de gamla björkarna finner jag silhuetten av denna vackra rovfågel, som spanar ut över hagar och fält för att hitta ett byte att jaga efter. Denna morgon bjöd verkligen på ett riktigt elegant omvråksmöte i den härliga morgonrodnaden...

Vinter och snö...

Det är tyst och stilla i skogen. Den vita, tunga snön har bäddat in skogen och skapat en ny form av dovare akustik. Det känns som att det skulle gå att höra en nål falla till marken, även om det är dryga 10 centimeter snö den då landar i.

På en höjd längre in i skogen står en råget och spanar ut genom skogens vidsträckta pelarsal. Råbocken som hon hänger samman med har redan hunnit en liten bit längre bort, då snön inte tycks vara något som stoppar honom. Detta blev ett riktigt härligt och fint rådjursmöte denna fantastiska vinterdag. För mig är denna bild ett bevis på djuren faktiskt finns och lever, även när det är vinter och kallt...

Senvinterstämning i Kolmårdsskogen...

Från ett berg och ett favoritställe sitter jag och betraktar hur solen sakta går ned bakom Kolmårdsskogens mörka trädridå. Ett varmt, gyllene ljus infinner sig då solen allt mer försvinner ned bakom de stora träden och horisonten. Plötsligt hör jag en sparvuggla ropa längre bort i skogen, strax efter svarar en kattuggla från ett annat håll. Det är något visst med just den här tiden - senvintern då solen återigen börjar att värma och så de gyllene solnedgångarna...

Den ensamma grågåsen...

Nu är äntligen gässen här!
På morgnarna går det att se gässen komma flygande i plogar mot fälten. Det är så underbart att höra dem återigen och även veta att de nu är här för att stanna en längre tid och inte på väg härifrån.

Den här grågåsen stod ensam på ett fält och spanade, kanske hade hon flugit vilse eller helt enkelt hittat ett alldeles eget fält fyllt av "mat"?! Jag tycker att bilden blev rolig, där grågåsen står på höjden och spanar...

Skuggor om natten...

Det är någon som stryker runt i skogen utanför mitt fönster på natten. Allt jag kan se är mörka skuggor som hastigt rör sig i det kolsvarta mörkret mellan träden. Inte ens stallampan på knuten klarar att lysa upp tillräckligt för att jag ska se. Ibland får jag en skymt av att någon står bakom enrissnåret och betraktar mig, där jag står i köksfönstret och spanar ut. Rådjuren som brukar vara här och äta utanför huset, stannar nu upp och tittar sig omkring. Ingen tvekan om att de nu också ser skuggorna i mörkret. Plötsligt börjar rådjuren att uppträda stingsligt, innan de hastigt försvinner in i skogens kolsvarta mörker.

Det är tyst och stilla en stund, så efter en tid ser jag en mörk, blöt vålnad försiktigt vandra fram i ljuset - Aha, nu ser jag! Vildsvinen har hittat hem till mig...

Vårbäcken forsar fram...

Sångsvanar, tranor, sånglärkor, blåsippor, tussilago m.m. Allt efter det ena vårtecknet avlöser det andra blir det allt tydligare vart vi sakta är på väg. Det är våren som nu är här! Sakta kopplar denna fantastiska årstid sitt grepp om naturen och mer och mer tydligt blir det att livet nu sakta vaknar och kommer åter efter den långa vintern.

Att all snö inne i skogen nu också har smällt blir också tydligt, då bäckarna brusar fram och vattennivån på flera ställen är betydligt högre än den vanligtvis brukar vara. Jag tycker att den här bilden på den brusande vårbäcken, som också är ett vårtecken, därför passade fint att visa fram idag...

Njuter av solen i vinterkylan...

Ett råget stannar till på ett berg med vidsträckt utsikt. Hit når den ljumma eftermiddagssolen fram och hon passar på att riktigt njuta av den sol som om bara några månader kommer värma upp skogen. Än så länge gäller det dock att ta vara på den lilla värme som erbjuds. Om bara någon timme försvinner den och kylan kopplar då åter sitt grepp om skogen...

Ensam sångsvan...

I det mörka vårskogen lyses en kritvit, ensam sångsvan upp av det plötsligt starka solskenet. Synen blir nästan bländande, då solen träffar den vita svanen. Det hela blir till en nästan religiös upplevelse, då sångsvanen så tydligt utmärker sig mot det kolsvarta, spegelblanka vattnet och den nattsvarta skogen i bakgrunden...

Nyfiket rådjur...

I den vackra morgonrodnaden kliver ett nyfiket rådjur fram på fältet och ställer sig mitt framför mig och min kamera. Med nyfikna ögon spanar hon rakt in i det stora jätteögat (mitt objektiv). Naturligtvis gick det inte att undvika att fota det vackra rådjuret i detta magiska morgonljus...

Kolmårdsskogen tinar upp...

Sakta men säkert tinar Kolmårdsskogen upp. De tjocka isarna som legat som ett täcke på skogarnas mörka sjöar smälter allt mer och mer. Allt eftersom tiden går så börjar skogen återta sin "vanliga" profil, som jag minns den innan den bäddades in av det vita snötäcket. Även om det är vackert med vinter och snö, så är denna årstid den allra bästa i mitt tycke. När allt liv åter vaknar till liv och värmen kommer åter.

Den morgonen då jag gjorde den här bilden så var allt lugnt och stilla i skogen. Dimslöjorna dansade sakta fram över det allt mer sköra istäcket. Även om djuren inte ville visa sig denna stämningsfulla morgon, så blev det ändå en fantastiskt stämningsfull och fin förmiddag i skogen här vid sjön...

Vintermorgon...

Bilden jag visar fram idag är från en mycket kall och dimmig vintermorgon. Kölden gjorde att landskapet bäddades in i den tjocka dimman. De nakna träden syntes som stora vålnader framför den stigande morgonsolen. Dimma, soluppgång och den kraftiga kölden gjorde att denna morgon bjöd på en otroligt vacker skala av färgnyanser. Ibland kan det vara svårt att förutse dessa morgnar, men stämmer väderprognosen är de svårt att inte vara ute med kameran...

Långt in i skogen...

Långt in i Kolmårdsskogen finns en plats jag brukar besöka på våren. Den här platsen hyser en liten våtmark som ligger precis helt rätt i avseende på kvällssolen, då det blir fint släpljus. Denna lilla våtmark har i ena kanten en liten vattenspegel med alldeles kolsvart vatten. I andra änden finns den stora mörka skogen, med stora, toppiga kjolgranar.

På våren är den här platsen tranornas, då de kommer hit för att skydda sig från rovdjur, men också hitta föda. Jag tycker att den här platsen på något sätt är riktigt fin att få möta tranorna på. En kväll hade jag ett jättefint möte med en trana som ensam gick i våtmarken och spatserade. Då och då stannade den ensamma tranan till, böjde huvudet bakåt och ropade så att det ekade. Samtidigt som detta händer så sitter koltrasten i en trädtopp och sjunger sin underbara sång. Vilken underbar helhet - allt detta blir verkligen till en fantastiskt fin vårupplevelse...

Trött älgko?

En älgko blundar med sina stora, kolsvarta ögon. Kanske är hon trött, för att det är tidigt på morgonen?! Eller var den nyligen avbitna grenen aningen syrlig?! Den egentliga orsaken är såklart bara älgkon själv som kan svara på. Att ändå få se henne stå och knipa ihop ögonen på det här sättet känns både märkligt å ena sidan, men också privilegierat - ett förtroende från hennes håll där hon låter mig komma henne riktigt nära. Ännu ett fantastiskt fint och nära älgmöte som jag fått uppleva genom kameran...

Den gamla granskogen i soluppgången...

Sakta går solen upp över horisonten, samtidigt som den nu försiktigt orkar belysa den övre delen av den gamla granskogen i västra delen av Kolmårdsskogen. En gammal granskog som med åren blivit sargad av hackspettar och granbarkborrens tuffa frammarsch genom Kolmårdsskogen. Bortsett från tidens tand tycker jag ändå att den här gamla granskogen är så vacker att titta på och den ridå av träd och linjer den skapar är något helt magiskt vacker att vila blicken på. Tidens tand är i skogen inget som bör förknippas med sorg, utan istället till något vackert och fint, inte minst för djuren som bor här i skogen...

"Bara lite"...

Ibland behövs det "bara lite" för att bilden ska bli till något speciellt. Som i det här fallet, där det endast var "bara lite" rimfrost på ett grässtrå och ett mönster av gräs som fanns under vattenytan i den översvämmade ån. Tillsammans skapade gräset både under och över vattenytan en helhet, som på något underligt vis blev till något spännande i mitt tycke...

Ätande rådjur i skymningen...

I skymningsskogen vandrar försiktigt rådjuren fram i över kalhygget, som blev till under fjolåret. Här kan de hitta mängder av spröda små plantor som letat sig upp ur marken efter avverkningen förra året. Rådjuren mumsar högljutt och kivas om att få de plantor som knoppats allra mest i vårvärmen de senaste dagarna. För naturfotografen är det ett riktigt fint skådespel och en härlig upplevelse att få uppleva i vårkvällens sista ljus...

Mera trana...

Då vårtemperaturen återigen har nått nya rekord, verkar det som att vårtecknen avlöser varandra i allt snabbare takt. De senaste dagarna med över +10 graders värme har verkligen skyndat på våren. Förra veckan var blåsippans blad framme, denna helgen är den helt utslagen och står där i backarna och lyser så vackert.

Men för mig är kanske det allra viktigaste och härligaste vårtecknet ändå då tranorna står och trumpetar i de små våtmarkerna i skogen igen. Det är magiskt att höra hur de tar i och att det ekar över skogen och dess trädtoppar. Då detta verkligen är det vårtecken jag går och väntar allra mest på, kan jag inte låta bli att visa fram ytterligare en bild från fredagskvällens fantastiska tranmöte...

Lappugglemötet i skymningen...

I skymningen möter jag en lappuggla på en gammal högstubbe. Den här kvällen är högstubben hennes jaktplats. Här uppifrån ser och hör hon den allra minsta rörelsen hos exempelvis en liten mus. Att få se och uppleva lappugglan så fokuserad jag fick den här kvällen är verkligen riktigt stort. När lappugglan spanar in bytet, för att sedan kasta sig ut och fånga det är helt klart en mäktiga upplevelse...

Sångsvanarna och den gamla skogen...

Plötsligt breder de kritvita sångsvanarna ut sina stora vingar, samtidigt som de spring fram på isen och tar fart. Det tar inte lång tid innan de lättar från marken och flyger på ett fint led förbi den mörka, gamla skogen. En minst sagt perfekt fond till de änglalikna sångsvanarna...

Vårens allra första trana har landat i Kolmårdsskogen...

Under fredagskvällen, precis i skymningen så fick jag uppleva vårens allra första trana. Under dagen hade hon landat på en liten mosse, långt in i Kolmårdsskogens dunkel. Här stod hon och ropade febrilt efter sina vänner, dock utan att få något svar. Väl och länge studerade jag den vackra tranan, samtidigt som jag riktigt njöt ordentligt av hennes rop. Att få möta vårens första trana är verkligen ett riktigt fint vårtecken. Detta blev till en fantastiskt fin upplevelse, men också en riktigt fin start på stundande helgen...

Gammal och mörk skog...

Idag visar jag fram en bild jag gjort i en mörk och mystisk del av Kolmårdsskogen. Bilden är gjord med lång slutartid och kamerarörelse för att få till en mer målerisk känsla.

Jag har alltid tyckt att det är spännande att vistas i den här delen av skogen här i Kolmården, där tallarna blivit gamla och granarna blivit till stora kjolgranar. På något sätt kanske många skulle uppfatta en sådan här tät och mörk skog som något hotfullt?! För mig är detta en skog som får mig att känna mig lugn inombords. Bara lukten i en sådan här skog är något helt speciell och magisk. De väldiga träden och de gamla lågorna berättar om att skogen här fått vuxit ifred under en lång tid. Utan tvekan är det såhär en "riktig" skog ska se ut. Här trivs inte bara jag utan också djuren...

Intill kalhygget...

Intill kalhygget står ett gäng kronhjortar som nyfiket tittar efter mig, då jag passerar förbi denna plats. Tro det eller ej, detta är faktiskt ännu ett vårtecken - att få återse kronhjortarna på detta sättet är något som hör våren till efter en lång, kall och mörk vinter. Precis förstelnade stod de och tittade på mig då jag gjorde den här bilden. Strax därefter sprang de i en väldig fart vidare in i skogen. Så härligt att återigen få möta dessa ståtliga djur igen i gryningen...

Sparvugglan i grantoppen...

I en slänt nedanför de väldiga tallarna, i en liten dunge med små, unga granar sitter en liten sparvuggla och spanar. Här i toppen av en gran har han bra utsikt över vad som händer runt omkring. Den lilla tuffa ugglan är väl uppvaktad av talgoxar, tofsmesar och andra fåglar som inte är särskilt förtjusta i den lilla ugglans närvaro.

Det som pockar på sparvugglans uppmärksamhet och som lockat hit den är en kattuggla en bit längre in i skogen. Blicken är fäst åt det håll kattugglan ropar, om inte en talgoxe gör ett skenutfall mot ugglan. Att sitta såhär öppet är ingen höjdare, det tar inte lång tid innan den lilla ugglan försvinner in i skogen igen...

Det mörka trädet...

Inne bland sly och "bös" står ett kolsvart mörkt träd. Ett träd som i det mörka decemberljuset helt saknar färger och texturer, det enda som syns är en kolsvart form. På något sätt fångar den mörka formen min uppmärksamhet och jag ställer ned mitt stativ på stigen - det här måste jag fotografera tänker jag. För att få trädet att framträda lite extra mot bakgrunden använder jag mig av dubbelexponeringstekniken (en bild med skärpa och en bild med oskärpa). På något sätt tycker jag den här bilden fångar en väldigt fin stämning, även om trädet med sina spretiga grenar blir en aning hotfullt...

Isen sjunger...

Idag visar jag fram en bild från strandkanten på en sjö här i Kolmården där isen ännu ligger. Under söndagen då jag var i närheten av denna sjö för att fotografera så sjöng isen så mycket att det i vissa fall nästan lät som pistolskott. Riktigt spännande att få uppleva isens olika ljud. Även om jag ogillar att vara ute på isen, så kan jag inte sluta att fascineras av detta märkliga ting. Det är i isen naturen ofta skapar sina egna konstverk i form av formationer, marmoreringar och mosaiker.

I den här bilden hade en märklig linje skapats utifrån strandkanten och den buske som växte här. Givetvis kunde jag i vanlig ordning inte att låta bli att göra en bild av detta...

Mot bytet...

En bild från ett riktigt härligt möte med lappugglan i Kolmårdsskogen. Vid det här mötet jagade hon intensivt över ett vattensjukt fält. Just den här bilden gjorde jag precis i samma ögonblick som lappugglan sträckte ut sina vingar, tog sats från grenen hon satt på, för att sedan flyga iväg mot bytet. Ett riktigt magiskt ögonblick där fokuseringen av bytet i blicken hos den stora ugglan inte går att ta miste på...

Kärrskog...

Ett litet kärr djupt in i Kolmårdsskogen belyses här av det vackra aftonljuset. På vintern är det något speciellt med detta varma, röd-orangea ljus som träder fram i samband med att solnedgången nalkas. Det här ljuset är jag verkligen särskilt förtjust i att fotografera. När detta speciella ljus lyste upp det lilla kärret, med den omkringliggande kärrskogen kunde jag verkligen inte låta bli att göra den här bilden - ett utsnitt av den vackra skogen här i Kolmården...

Tjädertuppsilhuett i soluppgången...

I den brinnande soluppgången står en mycket bestämd tjädertupp och poserar på en sten. Ingen får komma nära hans plats! Den här platsen är ingen annans, utan bara hans och givetvis tjäderhönornas. År efter år återvänder han till just precis den här platsen för att rivaliserat mot de andra tupparna i här i skogen. Det gäller att vara starkast och vinna slaget mot de andra tupparna, för att slutligen få para sig med tjäderhönorna.

På något sätt tycker jag den svarta tjädersilhuetten är så fantastiskt fin i soluppgången och med de spretande träden i bakgrunden. För mig berättar den en historia om en vildmark som en gång fanns i betydligt större utsträckning här i Kolmårdsskogen...

Nyfiken råget i vinterskog...

I en liten glänta stannar en råget till. Hon tittar sig omkring, då hon hör ett okänt ljud. Plötsligt ställer hon sig och tittar åt mitt håll - väl placerad bakom en liten gran studerar hon mig nog och väl, innan hon försiktigt och tyst lunkar vidare in i den mörka vinterskogen...

Tentaklerna...

Likt väldiga tentakler spretar de falna grenarna på den gamla björken. I mörkret ser det stora vita trädet, med tillhörande grenar ut som någon form av skogligt väsen. En bild som med sin mystik, sätter fart på fantasin och tankarna hos betraktaren...

På trädet i det dova, blå ljuset...

Några knakande ljud hörs långt in från den dunkla skogen. Är det ett djur som är på väg åt mitt håll? Nej, det är sannolikt någon av de äldre träden som knakar lite, då vinden tar tag i dem. Inne i skogen är det mörkt och murrigt. I det dova, blå morgonljuset sitter dock en liten ekorre blickstilla på en gammal tall och spanar. Min närvaro verkar inte skrämma honom där han sitter. Han rör lite på huvudet ibland, men är annars helt orörlig på trädet. Ett fint morgonmöte med en otroligt näpen och fin liten ekorre...

Tillsammans...

Två trollsländor flyger fram i rasande fart över den lilla skogssjön. Då och då dyker de ned och slår i vattenytan så att det blir ringar på den annars så spegelblanka vattenytan. Detta verkar vara någon form av lek eller parningslek. Dessa trollsländor är utan tvekan riktiga mästare på att flyga, något som är riktigt spännande att få uppleva. Ofta går det fort fram, inte minst då de jagar ett byte eller som i det här fallet jagar varandra...

Rådjursfamilj i morgondimma...

Det guldfärgade solljuset från den nyligen uppgångna morgonsolen orkar inte riktigt igenom den täta dimman. Tung och tjock ligger den som ett täcke över det vidsträckta sädesfältet. Långt ut på fältet står en liten rådjursfamilj och spanar. Något har fångat deras uppmärksamhet i flera riktningar. Rågeten tittar åt ena hållet och råbocken åt det andra. Ett riktigt vackert möte, där rådjurens silhuetter är det enda som syns i den täta dimman...