I generationer har älgen vandrat genom Kolmårdsskogens djupa marker. Den har varit mer än ett djur – en självklar del av landskapet, en levande symbol för styrka, stillhet och skogens själ. Men något håller på att förändras. Där man förr mötte skogens konung i dimman mellan granstammarna, breder nu kalhyggen ut sig och tystnaden blir allt mer påtaglig.
Under tretton år har jag följt älgarna här i Kolmården. Med tålamod, närvaro och en kärlek till det vilda har jag fångat deras liv i unika bilder – från gryningens första ljus till skymningens stilla skiftningar.
I min nya bok möter ni älgen på ett sätt som går bortom det dokumentära. Genom bilderna och berättelserna får vi se älgen både som djur och som symbol – för naturens storhet, för vår samhörighet med det vilda och för det vi riskerar att förlora.
Det här är mer än en fotobok. Det är en berättelse om ett landskap i förändring. Om minnen från milsvida skogar och möten som satt sig i hjärtat – och om dagens verklighet, där skogen krymper men älgens närvaro fortfarande påminner oss om naturens kraft.
Den 5:e november är det dags - då lanseras min debutbok. Är du intresserad av att boka ett exemplar? Tveka inte att höra av dig till mig via mejl - maarten.lundgren[snabel-a]gmail.com
Jag saknar verkligen de ljumma sommarkvällarna. Fågellivet inte minst!
Ibland när jag sitter och funderar över detta så brukar jag blunda och tänka mig tillbaka till dessa härliga sommarkvällar. Kvällar då jag kunde sitta på altanen och titta på när den svartvita flugsnapparen matade sina ungar i fågelholken. Det är verkligen magiskt att se det lilla fågelparet kämpa med maten och hur de landar med insekterna i munnen på en gren i det orangefärgade solljuset.
Jag visar därmed fram en bild på den svartvita flugsnapparhonan som här sitter just i det magiska kvällsljuset med insekterna i munnen...
Idag visar jag fram en svartvit bild från Kolmårdsskogen som inte bara är en skogsbild, utan även har en liten historisk berättelse. Tittar du noga så ser du en stenlagd vägbank. Det är en medeltida väg som drar fram här genom skogen.
Sannolikt har den stenbelagda vägbanken kommit till efter medeltiden, men detta är en av fler medeltida vägar som en gång användes för att ta sig igenom den ökända Kolmårdsskogen - där rövare och banditer härjade. På den tiden var skogen här förenad med livsfara. Idag är skogen knappt märkbar när vi susar fram på motorvägen.
När jag ser bilden blir tankarna snabbt många; vilka har vandrat på den här vägen? Var det just här ett tillhåll för rövare och banditer? Vem byggde vägen? Varför drog de den just här?
I det dunkla nattljuset sitter en liten sparvuggla och ropar. Väl dold sitter denna lilla uggla inne i en större gran. Endast det starka månskenet orkar in mellan granens täta grenar. En bit bort i ett annat träd sitter en annan sparvuggla och ropar. Kanske handlar allt om revir, eller är det så att den lilla ugglan helt enkelt har lockat fram en partner här i skogen? Länge sitter de och sjunger tillsammans, först den ena sparvugglan och sedan den andra. Att mörkret är ugglans vän är det absolut ingen tvekan om. Här inne i skogen är det helt klart andra ljud på natten än på dagen...
Den här bilden gjorde jag under ett kvällsdopp i en av alla de sjöar vi badar i här i Kolmården. Just den här gången blev det ett kvällsdopp och jag hade givetvis även denna gången med mig undervattenskameran, för att se om jag inte kunde göra någon spännande bild.
Det här blev resultatet, en kvällshimmel fotad från undersidan av vattenytan, med uppstickande Notblomster och en skräddare som låg och vilade på vattenytan. Bilden blev aningen annorlunda, men jag tycker ändå att den så fint visar hur en vacker sommarkväll kan se ut, inte minst från ett småkryps perspektiv...
Idag visar jag fram en landskapsbild som hör våren till - försommarkväll vid Vätterns klippiga strand. Sakta sänker sig solen ned bakom Västergötland, då jag står på Östgötastranden vid Vättern och blickar ut över denna mytomspunna sjö. Oemotståndliga och härliga färger blev det denna försommarkväll. En plats, ett minne och kanske en av årets allra starkaste och vackraste kvällar. Vilken tur att kameran var med så att det gick att fotografera och föreviga detta underbara ögonblick...
Inne i snåret, bland de väldiga tallarna ser jag älgkon gå och beta på de spröda, nyutslagna knopparna. Jag stannar till med bilen och gör mig redo, då hon plötsligt börjar att gå mot mig, där jag nu sitter blick stilla.
Jag rör inte en fena, då älgkon börjar komma riktigt nära mig, samtidigt som hon då och då tar en tugga av någon gren som sticker ut framför henne. Bakom den gamla björken stannar hon till och äter av en nedfallen tallgren.
Försiktigt lyfter jag kameran och ser genom sökaren att hon står där på andra sidan tallen och äter, samtidigt som hon hela tiden har ett vakande öga på mig. Även örat närmast mig är uppspärrat och hon lyssnar noga. Helt klart vill hon vara beredd utifall jag skulle utgöra en fara för henne. Jag är något odefinierat som hon helt klart vill ha koll på.
Det är dock ingen fara, jag sitter nämligen helt stilla i mitt bilsäte och fotograferar. Strax börjar älgkon känna sig bekväm, då hon inte ens reagerar på kameraljudet längre. Denna gången blev det verkligen ett riktigt nära älgmote...
