Den långa tungan...

I hård blåst och snöoväder anländer gröngölingen till den gamla aspen. Det gamla trädet har blivit till en mycket uppskattad matplats och i trädets många håligheter finner den vackra hackspetten riktigt med föda. I en spricka eller ett hål skickar gröngölingen in sin långa tunga för att "mejsla" fram en insekt eller annat gott som finns inne i trädet. Givetvis gick det inte att låta bli att göra bilden på en ätande gröngöling när tillfället gavs i detta bländande vita snöovädret...

Dagens allra sista ljus...

Detta kan tyckas vara en enkel bild på en solbelyst trädstam och lite is. Javisst, så kan man läsa bilden, men då har du gjort en ganska ytlig analys av bilden.

Min tanke då jag gjorde den här bilden var att realisera en tanke jag haft en tid - att fånga dagens allra sista ljus, men inte genom en klassisk solnedgång. Som med mycket finns det olika sätt att angripa ett uppdrag, jag valde detta sättet. Ett sätt som inte bara berättar om hur ljuset (det goda) slutligen besegrar det mörka (det onda), utan också hur vackert ljuset är och hur betydelsefullt det faktiskt är under vinterhalvåret. Ja, symboliken i denna bild kan utan tvekan bli långt mer avancerad än du först kanske anade...

Den leende älgen...

I den svaga morgonsolen som letar sig ned mellan de väldiga tallarna, går det en älg och äter av all sly som växt upp mellan alla träd. För att nå fram till de allra godaste bitarna av slyn sträcker älgen på sig och får en lång, lång hals. Vid tillfället då jag gör den här bilden ser det precis ut som att hon ler. Ett lite udda, men väldigt stämningsfullt älgmöte i den fina vårmorgonen...

Den gamla torrtallen...

Visar idag fram en svartvit, dubbelexponerad bild på en gammal torrtall som stod så fint omsluten av en mängd yngre tallar, precis intill en våtmark. Platsen där jag fotograferade detta vackra träd var vid Fulufjällets nationalpark i Dalarna. Tyvärr är dessa gamla torrtallar inte längre helt vanliga i våra skogar, eftersom få träd får bli såhär gamla. Ibland kan jag hitta en gammal torrtall på exempelvis ett berg eller andra plats där det är alldeles för knepigt för att avverka...

Enkelbeckasinmötet...

På våren har jag mina platser i naturen som jag ofta återvänder till. En sådan plats är en våtmark där enkelbeckasinen spelar flitigt. Det är så himla häftigt att sitta där och njuta av värmen, men också av enkelbeckasinens läte, då den dyker hastigt och får stjärtpennorna att vibrera. Denna fågel är helt klart ett måste att uppleva under våren...

Skumfigurer eller skumma figurer...

I det lilla vattenfallet skum bildas det då och då spännande figurer. Med lite fantasi går det helt klart att hitta en och annan skum figur i den här bilden. Hur många kan du se?

Älg i skymningsljus...

I det blå skymningsljuset kommer älgarna försiktigt vandrande ut ur skogen, för att äta. Här vandrar de runt tills de slutligen försvinner i mörkret. När säden precis börjat gro och är "vårgröna" är det ingen tvekan om att älgarna tycker att fälten inbjuder till god kvällsmat i skymningen...

Drillsnäppa i morgonljus...

I den täta morgondimman gör den lilla drillsnäppan sin entré. Ett bedårande vackert morgonljus och ett fantastiskt härligt och fint möte med den lilla fågeln intill den lilla sjön...

Magiska vårkvällar...

Även om dagarna nu i februari är mörka, dimmiga och kalla så kan jag inte låta bli att ibland sluta mina ögon. När jag stängt dem så drömmer jag mig bort till de vackra vårkvällarna, som bjuder på ljumma, ljusa kvällar med magiska solnedgångar. Då det går att möta fåglar och djur i detta magiska guldljus.

Även om jag vet att det är en tid kvar tills att vi får uppleva detta igen, så kan jag inte låta bli att visa fram en rådjursbild jag gjorde just en sådan magisk, härlig vårkväll...

Kall och frusen skog...

Idag visar jag fram en bild från en mycket kall och frusen Kolmårdsskog. På den här platsen runt ett litet kärr har verkligen kylan skapat en enastående vacker rimfrost under den gångna natten. Det är verkligen härligt att komma hit i det härliga blå morgonljuset och fotografera och uppleva denna vackra skog. Bilden gjorde jag samtidigt som spillkråkan ropade från andra sidan kärret. Jag misstänker att de gamla granarna är en populär plats hos hackspettarna...

Snöig råget...

Samtidigt som små snöflingor faller sakta ned från himlen, står en råget och putsar sig. Hon är sannolikt blöt av alla de snöflingorna som nyligen fastnar i hennes vinterpäls. Det är alltid så spännande och fint att få komma nära rådjuren på det här sättet och studera dem och deras beteende. Ännu ett rådjursmöte från hemmaskogen här i Kolmården...

Isens hjärta...

Att fotografera is är alltid lika spännande. Vissa gånger går det att hitta hur mycket som helst, andra gånger är det lite svårare. Ibland går det att hitta jättespännande figurer, andra gånger speciella och vackra mönster eller grafiska motiv. Senast jag satt på knä för att fotografera is hittade jag "isens hjärta"...

Naturfotograf på riktigt?

För en vecka sedan, lördagen den 1 februari hade jag vernissage till en ny fotoutställning. Den här gången handlade min utställning om "Höjdpunkter i Kolmårdsskogen". Den innefattar både bilder från olika djurmöten, men också bilder på Kolmårdsskogen och stämningen i denna underbara skog.

Det kändes verkligen som att vernissagen nästan var slut innan den ens började, fast den varade mellan 11.00 och 15.00. Kanske var det för att det hela tiden kom folk för att titta på bilderna och även allt annat som fanns i Skeda loge där utställningen nu pågår fram till den 22 mars!? Plötsligt när jag stod och svarade på några av alla de frågor som jag fick av de nyfikna besökarna till utställningen, så insåg jag att det faktiskt var precis så här det började för mig en gång i tiden. Men då var det jag som stod och ställde frågor till en annan naturfotograf på hans utställning. Men det är många år sedan nu. Ja, börjar jag att räkna på det så är det nu drygt 17 år sedan, i samband med att jag själv lyfte min då nya digitalkamera och började att hålla på med naturfoto.

Alla dessa år har varit väldigt intressanta och minst sagt lärorika. En spännande och minst sagt lärorik resa på många olika sätt. Genom alla åren har jag lärt mig så mycket, inte bara om foto utan även om naturen och dess invånare olika beståndsdelar. Men kanske det som är allra viktigast är att jag på ett helt annat sätt lärt mig att uppskatta naturen och alla olika platser som finns att besöka, både hemma i Kolmårdsskogen, men också på andra platser i landet. Skog, våtmarker, berg, vattendrag, sjöar m.m. det är så spännande att uppleva dem genom kameran.

Till en början var naturfotot ”bara” en hobby för mig. Ett sätt för mig att röra på mig och komma ut i skog och mark då jag inte arbetade. Men sakta, sakta har bildskapandet övergått till att bli en deltidssysselsättning och slutligen en livsstil. Jag har aldrig någonsin upplevt det som tråkigt eller betungande att vara ute i naturen och skapa bilder, utan det har känts helt naturligt på något underligt vis. Ibland har naturfotot känts lika naturligt för mig som att gå eller till och med andas. Entusiasmen har heller inte trappats av, utan jag är precis lika nyfiken och entusiastisk idag som jag var då jag började för 17 år sedan.

Om jag gör en återblick genom alla åren så tror jag inte att det nästan har gått en enda ledig dag (det har det, men de är lätträknade) som jag inte fotograferat. Kameran är alltid med på ett eller annat sätt då jag promenerar, vandrar i skogen eller på annat sätt ger mig ut i naturen såväl som i bebyggelsen runt omkring mig. Var jag än vänder blicken finns det alltid en bild jag vill göra.

Slutligen kan jag utan att ens blinka, erkänna att naturfotot genom åren har utvecklat mig och mitt liv från att vara en hobby, en parentes, till att ha blivit en vital del av mitt liv. En grundpelare i livet lika viktiga och naturlig som att andas. Ja, idag skulle jag inte klara mig utan mitt naturfoto/bildskapande. Kanske är det i just detta läge det faktiskt också blir naturligt att kalla sig för just ”naturfotograf”?!

Nyfiket ansikte...

I tidig gryning, precis i samma stund som det allra första ljuset dyker besegrar mörkret ser jag ett litet ansikte komma upp över vattenytan. Gissningsvis är denna bäver nyfiken på att kolla läget i och ovanför vattnet precis intill sin nybyggda hydda. Även om det inte händer jätteofta så är det riktigt spännande att få möta bävern på det här sättet och att även lyckas få dem att komma så nära. I dessa lägen går det såklart inte undvika att göra ett porträtt likt detta...