2014-09-11

Att kunna känna tacksamhet

Egentligen vet jag inte om jag kan påstå att jag har fotograferat natur så lång tid?! Mitt naturfotograferande började så smått då jag fick låna pappas gamla analog Pentax ME Super, någon gång under sensommaren 2002. Jag minns så väl att jag gav mig ut en tidig augustimorgon för att fånga älvdansen över Kvillingeslätterna här i närheten på bild. Lite senare på förmiddagen vandrade jag sedan runt i skogen för att fota skogsmotiv, för att på kvällen ge mig på en annan utmaning. På kvällen hade jag nämligen fått för mig att jag ville göra bilder med "ljusormar". Jag hade nog planerat att jag skulle stå på en motorvägsbro och fota bilarnas lyktor med långa slutartider. Till min stora sorg upptäckte jag efter en slitsam dag, då jag äntligen kommit hem, att min fotorulle aldrig dragits fram och att bilderna inte fanns någonstans, mer än inuti mitt huvud. Den kvällen svor jag att jag minsann aldrig mer skulle fota med något annat än en digitalkamera, så jag verkligen kunde se att det blev något.

Tiden gick och inte förrän 2008 köpte jag min första digitala systemkamera. Sedan dess har min tid mestadels prioriterats för foto. Det har inte bara inneburit stor uppoffring av tid för mig, utan även inneburit stora uppoffringar för min familj och även nära och kära, då jag velat fota djur, landskap, skog på många ställen och dessutom i "rätt" ljus. Till exempel så minns jag så väl den juldagen då jag och min fru var på väg för att vi skulle äta julbord hemma hos min mamma. Vi blev två timmar sena till det julbordet, bara för att jag var tvungen att fota ett landskap i det då rådande kvällsljuset. Jag vet också de gånger jag kommit hem utan några bilder, bara för att det inte har fungerat med ljuset, eller det har blivit becksvart innan älgen behagade att kliva ut ur skogen, så att det gick att fota den.

Kanske är livet som naturfotograf fullt av misslyckanden?!
Säkert är det så, precis som med allt annat man gör här i livet. Jag tycker ändå att det viktigaste är att man får känna sig tacksam för de fantastiska möten och den tid man har i naturen, även om man kanske oftast kommer hem tomhänt för att man ännu en gång har missat en bild. Jag tror nämligen att det är så att varje misslyckande eller missad bild, gör att man växer som naturfotograf och ser nya möjligheter. Så även om jag missar bilden på duvhöken i skogen, så vet jag hur det känns när hon sitter där borta på stubben och tittar på mig, med sina stora gula ögon.












6 kommentarer:

  1. Vad roligt det var att läsa lite om din resa som naturfotograf :) Visst kan det ibland kännas som att ens hobby går ut över andra delar av livet som också är viktiga. Förhoppningsvis hittar man en balans mellan fotograferandet och dessa andra viktiga saker. Det sista du skriver tycker jag är viktigt, även på ett annat sätt. Det är inte alltid man åker hem med bra bilder i kameran, men ofta finns då istället en upplevelse - på näthinnan och i minnet. Det är också värdefullt!

    Vilken fantastisk samling bilder du visar i det här inlägget...?! Rena kavalkaden! Om jag för skojs skull ska välja ut några favoriter blir det älgkon med sin ömma blick i den dova skogsmiljön, samt tofsmesen med sin alltid så finurliga och roliga uppsyn, i ett rum av tallgrenar som gnistrar av solljuset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Gustav!
      Jag tyckte det var dags att beskriva lite om min bakgrund som naturfotograf. Visst är det så att upplevelsen kanske ibland är värd mer än bilden. Jag har fått lära mig av Terje att det är när man missar en bild som man utvecklas som fotograf. Det ligger något i detta tycker jag. För det är då jag hittar ett fel jag gjort och också kommer på hur jag skulle ha gjort istället.

      Vad roligt att du gillar bilderna. Tofsmesbilden är även en av mina favoritbilder. Du vet ju hur mycket jag tycker om detta lilla väsen. :)

      Radera
  2. Roligt att läsa! Tiden är oftast för knapp eller så är man på fel ställe när man har gott om tid kan jag tycka. Sedan skulle jag vilja påstå att den tid du har lagt på foto verkligen inte har varit bortkastad, vilket de ovanstående bilderna är exempel på. :-)

    Berättelsen fick mig att tänka på när Mimmi och jag reste till Barcelona för flera år sedan, det var vår första resa tillsammans. Med oss hade vi pappas Praktica, vilken visade sig ytterst opraktisk. När filmen småningom skulle vevas tillbaka in i filmrullen hakade mekanismen upp sig och filmen slutade i papperskorgen. Det kanske var lika gott så, för bilderna var sannolikt oändligt mycket bättre i våra minnen än som foton, då detta var vårt första seriösa försök med systemkamera. Året därpå åkte vi dit med Patrik som precis hade köpt en D40 och det gick lite bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tiden är aldrig bortkastad, om du inte gör så att den blir det. Vare sig du fotar eller gör något annat. Som fotograf utvecklas jag alltid. :)
      Kul att du tyckte bilderna var fina Hannes och att du tog dig tid att skriva en kommentar med lite av din fotohistoria. Kanske krävdes det ännu mera av fotografen på den analoga tiden?

      Radera
    2. Jo, det var nog svårare. Jag tänker att det är betydligt enklare, läs billigare, att pröva sig fram och experimentera och man får omedelbar feedback, på gott och ont. Minns alla rullar med film som jag plåtade när jag var liten, mest snapshots på dagiskompisar eller min kanin som blev liggande både ett och två år innan de framkallades. Det kunde säkerligen finnas foton från mer än en jul på en enda rulle.

      Radera
    3. Ja och jag tror att jag har någon rulle någonstans i en låda jag fortfarande inte framkallat. :)
      Visst är det mycket enklare med det digitala?!
      En spännande tanke tycker jag då är att fundera kring vad som händer med hantverket "fotografi"?! Tror nämligen att många av dagens fotografer skulle tycka det vore väldigt jobbigt om man inte kunde se direkt på någon skärm hur bilden blev. Att bedöma ljuset och se exponeringen är nog få som klarar idag. Men förlitar sig till till 100% på kameran.

      Radera