Solen hade gått upp över horisonten för flera timmar sedan, skogen var tyst och bilen hade börjat att rulla sakta hemåt, efter en tidig morgons fotorunda. Plötsligt passerade vi förbi en liten glänta. I farten tyckte jag mig se ett stirrande älgansikte inne bland träden. Jag skrek ljudligt i bilen att vi skulle stanna. Gustav som körde bilen tvärnitade och backade försiktigt tillbaka på den lilla skogsvägen. Mycket riktigt, uppe på den lilla höjden i gläntan låg det faktiskt en älgko och hennes lilla årskalv. De såg mycket morgontrötta och framför allt förvånade ut över att vi plötsligt dök upp från ingenstans. Efter att vi gjort några bilder på dem reste sig älgkalven upp, vände sig om mot sin mamma och tittade, sedan gick den sakta in bland de täta granarna. Strax efteråt reste sig också älgkon, gav oss en irriterad och uppgiven blick och gick därefter samma väg in i skogen som sin lilla kalv. Olyckligt nog verkade det inte bättre än att vi stört dem i deras sovmorgon...
Jag gissar på att du i alla fall någon gång har varit i eller vid ett hus där du fått en olustig känsla?!
Mig händer detta oftare och oftare, då jag hittar ett övergivet hus. Plötsligt känner jag mig inte ensam på platsen längre. Här är några bilder från de senaste besöken vid några ödehus...
Ett morgonmöte med en tillsynes utsvulten råget, som älskade att svälja de saftiga äpplena hela. De olika uttrycken hos äppelslukaren, kommer jag verkligen sent att glömma...
Fyra fundersamma fåglar som drömmer sig bort i vinden med den blå himlen som gemensam nämnare. Dessa möten fick mig att tänka på Mike Oldfields musik och låten "Dreaming in the wind"...