Skogslängtan

I mina tankar är jag redan i skogen. Detta måste vara ett tecken på att man har skoglängtan?!

Att kunna känna tacksamhet

Egentligen vet jag inte om jag kan påstå att jag har fotograferat natur så lång tid?! Mitt naturfotograferande började så smått då jag fick låna pappas gamla analog Pentax ME Super, någon gång under sensommaren 2002. Jag minns så väl att jag gav mig ut en tidig augustimorgon för att fånga älvdansen över Kvillingeslätterna här i närheten på bild. Lite senare på förmiddagen vandrade jag sedan runt i skogen för att fota skogsmotiv, för att på kvällen ge mig på en annan utmaning. På kvällen hade jag nämligen fått för mig att jag ville göra bilder med "ljusormar". Jag hade nog planerat att jag skulle stå på en motorvägsbro och fota bilarnas lyktor med långa slutartider. Till min stora sorg upptäckte jag efter en slitsam dag, då jag äntligen kommit hem, att min fotorulle aldrig dragits fram och att bilderna inte fanns någonstans, mer än inuti mitt huvud. Den kvällen svor jag att jag minsann aldrig mer skulle fota med något annat än en digitalkamera, så jag verkligen kunde se att det blev något.

Tiden gick och inte förrän 2008 köpte jag min första digitala systemkamera. Sedan dess har min tid mestadels prioriterats för foto. Det har inte bara inneburit stor uppoffring av tid för mig, utan även inneburit stora uppoffringar för min familj och även nära och kära, då jag velat fota djur, landskap, skog på många ställen och dessutom i "rätt" ljus. Till exempel så minns jag så väl den juldagen då jag och min fru var på väg för att vi skulle äta julbord hemma hos min mamma. Vi blev två timmar sena till det julbordet, bara för att jag var tvungen att fota ett landskap i det då rådande kvällsljuset. Jag vet också de gånger jag kommit hem utan några bilder, bara för att det inte har fungerat med ljuset, eller det har blivit becksvart innan älgen behagade att kliva ut ur skogen, så att det gick att fota den.

Kanske är livet som naturfotograf fullt av misslyckanden?!
Säkert är det så, precis som med allt annat man gör här i livet. Jag tycker ändå att det viktigaste är att man får känna sig tacksam för de fantastiska möten och den tid man har i naturen, även om man kanske oftast kommer hem tomhänt för att man ännu en gång har missat en bild. Jag tror nämligen att det är så att varje misslyckande eller missad bild, gör att man växer som naturfotograf och ser nya möjligheter. Så även om jag missar bilden på duvhöken i skogen, så vet jag hur det känns när hon sitter där borta på stubben och tittar på mig, med sina stora gula ögon.

I rådjurens barnkammare

Jag brukar titt som tätt ta en sväng ned på fälten för att se hur det är med rådjuren, både bock, get och kid. En kväll då jag kom för att titta på rådjuren stod mamma get med sina små kid ute på ängen. Under vår och sommar har detta varit rådjurens barnkammare, eftersom att ängen här nästan växer igen. Jag kunde länge sitta och betrakta dem när de gick och åt av det fuktiga gräset. Slutligen gick alla tre bort mot buskaget lite längre bort på fältet, där geten satte sig för att uträtta ett behov. Därefter smög hon sig in bland träden medans de små kiden stod kvar och betraktade mig, innan de också slutligen försvann in i buskaget.

Mot nya utmaningar

Ibland ändrar sig livet, vilket gör att man tvingas anpassa sig efter helt nya rutiner och därmed skaffa sig nya levnadsmönster. Det kan ibland kännas jobbigt, men jag brukar oftast se det som en utmaning. Oftast går man nämligen starkare ur en sådan förändring. 

Detta gäller även för djuren då vi börjar närma oss de årstider då tillgången på mat är begränsad. Att komma ihåg att motgångar föder styrka och kraft kan vara en hjälp på vägen!

Ännu en fantastisk heldag med Terje

Under lördagen (6/9) var jag åter en sväng till Mullsjö och Terje Hellesø, för att lära mig ännu mera om konsten att skapa bilder. Vi började redan klockan 06:00 på morgonen, så jag fick ge mig iväg tidigt hemifrån (redan innan klockan fyra på morgonen). Vi avslutade heldagen vid ca 21:30 med ett samtal kring naturfoto och bildprocessen.

I förhoppning om att få fota Mullsjöns storlommar började vi med kaffe på en brygga nere vid Mullsjön. Denna morgon behagade hellre de fyra storlommarna hålla sig mitt ute på sjön, istället för att i dimman närma sig oss när solen sakta gick upp på himlen. Vi kunde därför samtala om fototeknik, samtidigt som vi drack kaffe och njöt av den vackra soluppgången. 

Vi var under dagen vid Mullsjö fiskdammar, där vi arbetade vidare med skogsfotografering och delar som till exempel olika perspektiv för att undvika upprepningar och få mer variation på bilderna, skillnad mellan motiv och bild m.m. Det kändes verkligen som att Terje kunde hjälpa mig att lösa upp en del "knutar" i mitt bildskapande, som nu förhoppningsvis gör att jag kommer vidare inom mitt bildskapande. Innan det blev dags för att titta efter djur i skogarna provade vi på konceptuellt bildskapande i ett öppet kulturlandskap. Detta var mycket spännande och roligt, men också något som var helt nytt för mig. Senare bjöd kvällen på bland annat möjligheten att få fota en simmande snok i solnedgångens varma ljus.

Jag kan inte sluta att fascineras över att det alltid är så spännande att få färdas runt i Mullsjöskogarna, samtidigt som mörkret sänker sig och djuren börjar röra på sig.

Läs gärna även om min heldag på Terjes blogg.

Skogens speglingar

Idag var det lugnt och stilla i skogen. När jag satt still vid vattenbrynet och lyssnade hade jag turen att lyckas locka till mig en spillkråka, som kom och satte sig lite längre bort från mig i en tall, där den började att hacka (det lät som en kulspruta). Naturligtvis i en skymd vinkel så att jag inte kunde se den. Men det gjorde inget, för jag satt lugnt och stilla och tittade på skogens speglingar. Spillkråkans hackande och säregna läte, satte ljud till de vackra speglingarna. Visst är skogen vacker!?

Vid Ågelsjöns strand

Idag blev det en liten kort tur till skogen. Jag valde att vandra en bit längs Ågelsjöns strandkant. Det är en populär sjö här i Kolmårdsskogen, där ofta bergsklättrare, vandrare och badturister brukar dela på stranden och skogen längs sjöns norra sidan. Det märktes tydligt att sommarsäsongen nu var över, då det var precis lugnt och stilla vid sjön. Till och med så pass lugnt och stilla att en duvhök kom och satte sig ca 20 meter, lite längre bort från mig på en sten, samtidigt som jag gjorde bilden här nedan. Jag trivs i skogarna här runt Ågelsjön, då karaktären på landskapet är väldigt dramatiskt och skogen inte bara huserar mängder av flerhundraåriga tallar och granar utan även många djur.