2016-10-10

14 år efter...

Idag är det på dagen fjorton år sedan min pappa lämnade jordelivet och oss andra i familjen efter en tids kämpande mot cancern. En livskris som kommer över mig varje år just på den här dagen. På något vis verkar det även vara så att det blir starkare och starkare för varje år som går. Kanske beror detta på att jag nu själv är pappa och har familj och absolut inte vill att mina barn ska behöva uppleva samma sak.

Till dagen har jag, precis som förra året gjort några bilder för att hedra min pappa. Under flera veckors tid har Ted Gärdestads musik - "I den stora sorgens famn" rullat i huvudet och ett visst stycke ur den musiken, som jag också valt att refererar till här i inlägget. Tillsammans med bilderna här tycker jag att Ted och Kenneths sång och text på ett utomordentligt fint sätt summerar mina känslor för denna sorgliga händelse...








"...I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner I ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig
Kan vi nå varandra..."
/Ted Gärdestad, Kenneth Gärdestad





10 kommentarer:

  1. Fina bilder Mårten med mycket känsla i, den sista bilden är extra slående på nåt vis. Att mista någon nära är tufft och sorgen försvinner aldrig även om den skiftar karaktär genom åren, för mig är det fortfarande med tung sorg jag tänker på min pappa trots att det är över 30 år sen han gick bort i en bilolycka. Man saknar och undrar och jag tror som du att det blir många och svårare tankar när man har egna barn. En fin hyllning till din pappa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill börja med att beklaga sorgen efter din pappas bortgång Lena!
      Det är verkligen tungt att bära med sig sorgen efter någon genom livet, då den aldrig försvinner helt, precis som du skriver. Visst blir tankarna svårare och saknaden också större när man nu har egna barn. Jag kan bara hålla med dig även här. Det var roligt att läsa att du tycker om bilderna i mitt inlägg här Lena, de är högst personliga för mig.

      Tusen tack för att du tog dig tid att skriva en kommentar till det här inlägget och dela med dig av din tankar och din sorg!

      Radera
  2. Mårten... så starka bilder, jag blir väldigt berörd av "berättelsen" i bilderna också. För du visar verkligen det du skriver - i bilderna. Bilderna är makalöst bra, alla känslolägen. Och jag är överens om låttexten, den passar verkligen. Det gör ont att se och läsa, känslorna kan många av oss relatera till. Tror dessa bilder är dina bästa... starkt och gripande.

    Jag känner och ser processen också, från början till slutet. Och alla känslorna i processen. Sista bilden är så definitiv, det där slutet man bara inte kan förstå eller begripa. Jag har alltid tänkt att ens föräldrar är odödliga, de kommer ju alltid finnas där... märkligt att man kan tänka så även när man själv blir äldre, att ens föräldrar alltid ska finnas där. Fast på ett sätt gör de ju det.

    Det var tufft när min pappa gick bort 28 december 2014 och det var riktigt tufft när mamma gick bort 5 augusti 2016. Det känns så tomt och ihåligt, de båda fattas mig så mycket.

    Dessa ord som jag skrev på facebook skulle egentligen vara här. På din blogg.

    Och jag vill också säga att jag vill beklaga din förlust.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är alltid lite nervöst med ett inlägg som detta. Kanske ser någon annan saker som man har missat i bilderna och tolkningen blir inte alls som man vill. I ett sådan här inlägg får det ju bara inte bli fel. ;)

      Det är rörande att läsa att du delar mina tankar om bilderna och även att du tycker att inlägget är starkt och gripande. Jag blir också rörd när du skriver om din pappa och din mamma. Jag tror nästan jag förstår känslan av tomhet. Nästan samma känsla som när man kom bort, då man var liten och inte hittade sina föräldrar. Men nu är det mer definitivt på något sätt.

      Jag uppskattar verkligen dina fina ord och din kommentar till detta inlägget MASSOR Malin och jag tackar dig jätte-mycket för det du skriver och att du tog dig tid att skriva denna kommentar till mitt inlägg! :)

      Radera
  3. Jättefin serie och en stark berättelse Mårten!

    SvaraRadera
  4. Mårten... vilka starka bilder du visar. Jag tycker verkligen om inlägget, även om det smärtar att läsa om din pappa och hans alltför tidiga bortgång.

    Jag ser gravstenen, det spruckna hjärtats nedstämdhet. Jag ser de blottade rötterna, som söker näring ur berg i dagen, där ingen finns att finna. Jag ser vindens lek i trädkronorna, som själens fria flykt, när den lämnar jordelivet. Jag ser trädstammarna, som valt olika väg i livet, men ändå delar sin stabila grund och en gemensam uppväxt och ett arv. Jag ser korset, av de alltför unga slanorna, de träd som aldrig fick leva livet hela vägen fram. Som rycktes upp eller knäcktes av, och dog...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så roligt Gustav att få läsa om att du tycker inlägget om pappa blev bra. Det glädjer mig verkligen. Det är också väldigt spännande att få läsa dina tolkningar av bilderna. Ett stort tack till dig för att du tagit dig tid till detta Gustav! =)

      Radera
  5. Starka bilder Mårten! Riktigt starka! Och jag förstår så väl känslan... Det är elleva år sedan min mamma gick bort, också i cancer... Kram! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. STORT Tack för ditt stöd Terje och för att du skrev en kommentar till mitt inlägg. Kram på dig också! ;)

      Radera