I skogens dunkel är allting precis stilla och lugnt. Plötsligt hörs ett utdraget pipande ljud "tsyiiih, tsyiiih, tsyiiih". När jag vänder blicken upp mot den väldiga granen så ser jag - ett litet gult vakande öga som stirrar på mig. Några meter ovanför mitt huvud sitter den lilla sparvugglan och iakttar mig, med sitt ena öga...
I en gammal "torrtall" ute på en myr sitter en havsörn och spanar. Att jag ens får komma så nära är mer än märkligt, men kanske förstår örnen att jag aldrig skulle komma fram till tallen innan han lyft och seglat iväg en bra bit?
Örnar, ger på något sätt intrycket av den råstyrka och kraft naturen ibland besitter. Med den skarpa blicken, de stora klorna är den utan tvekan en av våra allra kraftfullaste rovfåglar. Dessa gigantiska fåglar slutar aldrig att fascinera mig. Länge och väl sitter han i "torrtallen" innan han väljer att sträcka ut sina vingar och kastas sig iväg...
I skydd av mörkret vågar sig älgko med kalv tillslut ut på fältet för att äta. Här kan de nu i mörkret stå i lugn och ro och ingen vet att de är här, förutom fotografen förstås. Jag hör hur de smaskar och äter, samtidigt rusar rusar trafiken förbi i full fart bakom de knotiga träden.
Samtliga trafikanter är helt ovetande om vilken fara som finns på andra sidan den mörka träddungen. På något underligt vis känns det så surrealistiskt att sitta och betrakta allt detta genom kameran. Jag får själv en känsla av hur det moderna samhället möter naturen...
Morgonen är tidig, knappt har ljuset kommit åter. Ute på fältet, i det blå ljuset står en älgtjur och spanar längs med skogsbrynet. Som bakgrund till den stora älgtjuren syns den gamla lövskogen, med sina knotiga aspar och björkar. På något underligt vis blir detta möte till något som liknar en händelse i en sagobok, där skogens konung kommit ut från skogen för att se sig om...
I den bistra vinterkylan sitter en kungsfiskare i toppen av ett vasstrå. Det är jakt, i den krävande kylan är skillnaden med att lyckas fånga ett byte eller inte livet. Med sin karaktäristiska färg är kungsfiskaren en liten färgklick i det annars så vita vinterlandskapet. Den lilla fågeln är trots sin tropiska färg ändå svår att få syn på. Blicken hos den lilla fågeln är helt fokuserad på vattnet och på vasstrået sitter fågeln blick stilla och spanar ned.
Plötsligt dyker den ned i det iskalla vattnet med full fart och med den stora näbben fångar den en liten spigg. Att få sitta och studera denna speciella fågel, inte minst när den jagar är verkligen riktigt spännande...
Jag är aldrig politisk i mina inlägg, utan vill istället berätta om mitt sätt att se på naturen, eller de upplevelser jag har när jag är ute i den. Men eftersom att bilden här blir starkare för dig som betraktare gör jag här ett undantag och delar med mig av mina tankar som skapade den.
Den 28 februari inledde USA och Israel attacker mot Iran. Ännu ett krig har startats här i världen, med allt vad det innebär för alla människor som tvingas in i detta.
I min mening känns det som att världens ledare allt mer verkar fokusera på helt andra frågor än de egentligen borde göra. Att starta krig innebär elände och jag tänker ofta på alla de människor som lever mitt i slagfältet (nu senast Iran). Hur familjer splittras, nära och kära försvinner i bombexplosioner, för att inte tala om alla barn som aldrig mer får se sina föräldrar eller vice versa.
Att besluta om ett krig är lätt när man varje dag sitter på tryggt avstånd från slagfältet med obegränsad tillgång på värme, mat och inte minst trygghet. Krigets konsekvenser är då precis lika perifera som slagfältet. Ett krig är aldrig ledaren själv som tvingas utkämpa utan det utkämpas av andra människor som själva inte valt detta. Syftet med ett krig kan självklart vara olika, men allt mer verkar det som att ledaren själv genom kriget ska lyftas till en historisk viktig person, vilket bara är horribelt!
För mig är det enkelt - vi lever på en planet där vi brottas med extremt stora frågor. Så stora frågar att vi alla borde fokusera på dessa istället för att slå ihjäl varandra. Exempelvis har inte alla människor tillgång till rent vatten eller mat. Planeten vi bor på mår verkligen inte bra, vilket gör den mer och mer ogästvänlig att leva på. Vi har sjukdomar såsom cancer som vi istället borde lägga ned all kraft på att försöka hitta botemedel mot.
Med dessa tankar i huvudet gav jag mig tidigt ut under söndagen för att fotografera i den vackra dimman. Plötsligt såg jag två träd i dimman och symboliken blev så tydlig för mig - döden och livet. Bilden blev så otroligt tydligt framför mig där i dimman att jag bara kände mig tvungen att göra den...
I det skira morgonljuset har en älgko vandrat ut på det vidsträckta fältet för att äta. Här mellan snöfläckarna finns det höstraps att äta, något älgen älskar. När hon får syn på mig, höjer hon huvudet för att se om hon kan få vittring på mig. På något sätt ser alltid älgar så dråpliga ut med sin stora mule. Den här älgkon är verkligen inget undantag. I en stor sväng runt mig viker hon av, för att ta sig vidare in bland träden i skogen...
Ljuset försvinner mer och mer och jag tänker att det denna eftermiddag inte blev något strömstaremöte. Plötsligt hör jag ett välbekant ljud och ser ett ljust streck komma flygande precis över vattnet i bäckfåran. Det är strömstaren som kommer och landar på en sten bara några meter ifrån mig. Jösses, säger jag till mig själv, nu har du minst sagt tur!
Att strömstaren kommer så här pass nära hör knappast till det vanliga. På stenen sitter den och putsar sig en stund, innan den byter hållning och ställer sig och spanar ut över bäcken. Eftermiddagen blev verkligen till något fantastiskt. Äntligen fick jag möjlighet att fota denna fantastiska lilla fågel...
Idag visar jag fram ytterligare några isbilder. Här syns luftbubblorna i isen tydligt och jag har krupit riktigt nära för att få till dessa bilder. Är det inte otroligt hur vacker isen egentligen är med rätt ljus och om man kommer tillräckligt nära och kan detaljstudera både isen och det som finns inuti!?
