I skogens dunkel är allting precis stilla och lugnt. Plötsligt hörs ett utdraget pipande ljud "tsyiiih, tsyiiih, tsyiiih". När jag vänder blicken upp mot den väldiga granen så ser jag - ett litet gult vakande öga som stirrar på mig. Några meter ovanför mitt huvud sitter den lilla sparvugglan och iakttar mig, med sitt ena öga...
I en gammal "torrtall" ute på en myr sitter en havsörn och spanar. Att jag ens får komma så nära är mer än märkligt, men kanske förstår örnen att jag aldrig skulle komma fram till tallen innan han lyft och seglat iväg en bra bit?
Örnar, ger på något sätt intrycket av den råstyrka och kraft naturen ibland besitter. Med den skarpa blicken, de stora klorna är den utan tvekan en av våra allra kraftfullaste rovfåglar. Dessa gigantiska fåglar slutar aldrig att fascinera mig. Länge och väl sitter han i "torrtallen" innan han väljer att sträcka ut sina vingar och kastas sig iväg...
I skydd av mörkret vågar sig älgko med kalv tillslut ut på fältet för att äta. Här kan de nu i mörkret stå i lugn och ro och ingen vet att de är här, förutom fotografen förstås. Jag hör hur de smaskar och äter, samtidigt rusar rusar trafiken förbi i full fart bakom de knotiga träden.
Samtliga trafikanter är helt ovetande om vilken fara som finns på andra sidan den mörka träddungen. På något underligt vis känns det så surrealistiskt att sitta och betrakta allt detta genom kameran. Jag får själv en känsla av hur det moderna samhället möter naturen...
Morgonen är tidig, knappt har ljuset kommit åter. Ute på fältet, i det blå ljuset står en älgtjur och spanar längs med skogsbrynet. Som bakgrund till den stora älgtjuren syns den gamla lövskogen, med sina knotiga aspar och björkar. På något underligt vis blir detta möte till något som liknar en händelse i en sagobok, där skogens konung kommit ut från skogen för att se sig om...
