När man är ute i skogen så pass mycket som jag är, så ser jag frekvent hur bilvrak dumpas, hur skräp av alla dess slag slängts i diket, hur eldningsförbud ignoreras, men även hur gamla skyddsvärda skogar förvandlats till jätte-lika tomma ytor. Kvar finns vara bara sten, jord, lera och grenar som kan berätta om att det en gång faktiskt stått träd på den här platsen och att det varit en skog. Men det är inte bara det ohållbara skogsbruket som bedrivs här i Sverige som leder in mina tankar på frågan om vår natur. Mer eller mindre dagligen ser jag eller läser om liknande övertramp på naturen allt från att någon ansett sig har rätt att klottra sönder några raukar på Gotland till liknande övertramp på andra platser runt om i världen. Alla dessa övertramp på naturen bekräftar på ett tydligt sätt att vi mer eller mindre helt tappat vår relation till naturen och att vi människor faktiskt sakta men säkert håller på att förstöra vår natur, vårt hem - den planet vi bor på.
Jag tror att vi människor med vårt materialistiska tänk, teknikfokus och även den avbefolkande landsbygden faktiskt skapat oss en distans till skogen, djur eller till och med naturen i sin helhet. En distans som mer och mer håller på att utvecklas mot att bli en ordentligt bred, djup och oöverkomlig klyfta. Vi ser inte längre naturen som en plats vi delar med allt annat liv här på jorden, utan ett sorts lager eller skafferi som vi har fullständig rätt att göra vad vi vill med. Ett bra exempel på detta är de bilbatterier som jag för några veckor sedan hämtade från en plats i skogen där någon dumpat dem i tron om att om de inte syns, så finns de inte längre. Som tur var så var de inte speciellt gamla, de hade inte börjat att läcka, utan hade förmodligen bara legat på den här platsen i någon eller några dagar. Givetvis klarade jag inte av att veta att de låg där och skräpade ute i skogen, utan såg det som min medborgerliga plikt att se till att ta dem därifrån, till återvinningsstation där de kunde tas om hand på ett korrekt sätt.
Inte heller är det sällsynt att jag ser djur som ligger påkörda eller överkörda på vägarna runt om i skogen. Hur är det möjligt att man kör över en ekorre på en smal liten skogsväg? Visserligen är vägen där jag fick bevittna detta belagd med en maxhastighet på 70 km/h. Men det är ändå en så pass smal väg att det är svårt att köra snabbare än 40 km/h. I annat fall blir det farligt för både föraren i bilen och de eventuella djur som kanske dyker upp på vägen. Trotts allt ligger det en morgon en ekorre som blivit påkörd på denna väg. En olycka kan givetvis hända, men själv hade jag i alla fall stannat för att se hur det gick med djuret som hamnade framför bilen. Utan tvekan hade jag dessutom flyttat djuret en bit in i skogen för att det inte skulle fara ännu mer illa. Någon sorts värdighet till den lilla djurkroppen känner jag såklart. Gör inte alla det?
Men inte ens den tiden hade den förare som kört på ekorren tagit sig. Återigen fick jag samma känsla som med bilbatterierna, det är min medmänskliga plikt att se till att den lilla djurkroppen inte blir mer sargad och även får en värdig plats att vila på.
Så härom dagen, blev jag återigen påmind om vår relation till naturen då jag läste om att en lappugglehäckning i Småland fått sina ägg stulna (länk). Ännu en gång har vi gjort övertramp i naturen för vår egen vinning. Eller om det kanske låter bättre, vi har återigen utnyttjat vårt självklara skafferi. Har det verkligen blivit en kutym för oss människor att se naturen som en självklar rättighet att bara förbruka och utnyttja för vår egen vinning? Jag hoppas att vi allt eftersom vi blir mer upplysta om det här problemet, blir fler och fler som tänker på att vi faktiskt delar vår natur med väldigt många andra liv som finns och lever där ute i vår miljö. Naturen är ingen rättighet för oss människor, utan en skyldighet för oss att ta hand om och bruka med respekt, på ett hållbart och ansvarsfullt vis, något jag redan är igång med att lära mina barn och jag hoppas att de en dag ska föra vidare till sina barn…
8 kommentarer:
En artikel som väcker många frågor OCH känslor. Varför gör människor så? Man blir upprörd och arg, var finns det sunda förnuftet? Och det med att förstöra i naturen kan jag inte fatta... det känns som att det inte går att skylla på okunskap längre. Vi människor vet idag - vi är medvetna om miljön och om vad som är miljöförstöring. Gripande bilder också, fr a ekorren. Blir oerhört rörd och ledsen. Tyvärr finns det människor som inte ser att djur också har känslor och ett värde. Det finns mycket att tycka och känna i dessa frågor. Och man kan bara hoppas att det blir bättre. /Malin Ellisdotter
Mycket bra skrivet!
Oj, vilken oerhört stark artikel. Blir både arg, ledsen och förtvivlad när jag läser. Fast jag redan så väl vet om detta och känt samma tankar. De återkommer varje dag när jag blir omkörd på en 80-väg för att jag ligger i just 80. Särskilt tidigt på morgonen eller sent på kvällen är det många som trycker lite hårdare på gasen helt enkelt för att det är mindre trafik. Av bilar förstås, men naturens trafik är större - vilket man inte verkar skänka en tanke. Till fara både för sig själv och inte minst alla de djur som har sin mest aktiva period, just i gryningen och skymningen.
Oerhört starka och passande bilder, där ekorrebilderna känns extra talande, då jag nästan har tappat räkningen över alla de döda ekorrar jag hittat på vägarna. Ett litet och obetydligt djur, utan större vikt för många. Tror inte många ens lättar på gasen när ekorren kommer springande över vägen. Eller alla dissa döda paddor på vissa ställen, har har själv sett bilar komma utan att ens svänga undan för att en padda ska kunna klara sig. Här om dagen föste jag försiktigt undan en envis spindel som absolut skulle gå över golvet i en korridor, jag kunde redan föreställa mig någon komma i korridoren, skrika högt ”iiii en spindel...” för att sedan trampa ihjäl den...
Nåja, en viktig artikel som förtjänar stor uppmärksamhet. Kanske till ledarsidorna i exempelvis Aftonbladet eller Expressen. Kontakta dem!
Mvh Terje
Ja du Mårten, alla dina frågor är så väl formulerade och alla uteblivna svar är så sorgliga. Jag är inte ute i naturen på långa vägar lika mycket som du, men jag kan på något sätt i alla fall se och känna samma sak som du. Vad tar oss rätten att klampa in och svina och föra oväsen i andra individers (djurens och naturens) vardagsrum? Hade jag gjort så på min villatomt hade grannarna klagat så in i bängen, men när det gäller skogen och naturen då är det allt för få som bryr sig. Hur kommer det sig? Varför är det okej att kasta skräp när man är ute? Gör dessa människor det även hemma hos sig på sitt eget golv? Jag vet inte hur vi hamnat där vi är nu, men ett vet jag och det är att vi kan inte fortsätta på detta sättet för då är allt ruinerat på allt för kort tid....usch hemska tanke må det inte hända. Tack ännu en gång för fina bilder och tänkvärda ord! Du berör mig ofta med både bild och text.
//Annica
Malin - jag håller med dig på alla punkter. Vi kan inte längre hävda okunskap, vi har ett ansvar för naturen och att den faktiskt sköts på ett hållbart sätt. Vi kan som sagt bara hoppas på att allt blir bättre. Tusen tack för din kommentar och dina tankar! ;)
Terje - Tack så jätte-mycket för din input med tankar och erfarenheter i frågan! =)
Ja, att det är på det här sättet gör även mig både förtvivlad och arg. När ska vi människor förstå att vi inte är ensamma i naturen, att vi behöver ta hänsyn till allt annat som finns och lever här?!
Bra initiativ med att rädda spindeln Terje, även små kryp har ett stort värde i livets cirkel. Roligt att du tycker att bilderna blev bra till artikeln. Jag kände att när jag såg denna ekorre hade underlag nog att skriva denna artikel. Det berörde mig att uppleva detta och jag hoppas och önskar att vi väldigt snart ska få se en ändring på allt detta. STORT TACK för din kommentar Terje och kanske Expressen och Aftonbladet kan vara en idé ;)
Annica - Dina frågor är mycket väl tänkvärda också och en bra komplettering till artikeln. Varför har vi egentligen hamnat här?! När jag läser det försöker jag tänka och förstå anledningen, men jag tror inte jag kan komma på något bra svar. Kanske har det bara blivit så, men att vi anser oss ha rätten att utnyttja naturen på det sätt som passar oss är tydligt. Väldigt tråkigt att det blivit på det viset.
Precis, de människor som kastar skräp i naturen kan man undra hur de gör hemma. Jag har många gånger funderat på att det är så enkelt att ta med skräpet hem. Är det förpackningen till en macka, korv eller vad det nu kan vara, så är det ju dessutom lättare att bära när innehållet har ätits upp, inte sant?!
Jätte-roligt att läsa att du tycker att jag berör med både texter och bild. Ett STORT TACK till dig för att du tog dig tid att skriva en kommentar Annica, det uppskattar jag verkligen! ;)
Nu har jag börjat på och raderat flera kommentarer här men lyckas inte formulera mig riktigt som jag tänker så jag nöjer mig med att tala om att detta inlägg är så oerhört viktigt med sina frågor och tankar kring vårt slarviga och vårdslösa förhållningssätt mot naturen och djuren. Så sorgligt att vi inte ser att det också är vår egen överlevnad vi förstör. Tack för att du skriver om detta, jag håller till stor del med i övriga svar här!
Tusen tack Lena för din kommentar! ;)
Jag kan bara hålla med dig om att vi människor faktiskt är slarviga och vårdslösa med naturen vi lever i och att det är sorgligt att vi inte för ser att det är vår egen överlevnad vi faktiskt förstör. Tusen tack för dina tankar till artikeln, det uppskattar jag! =)
Skicka en kommentar