2017-06-23

Glad midsommar!

Med två stämningsbilder från skogen, vill jag önska er alla läsare här på bloggen en riktigt glad och fin midsommar!

Den första bilden är från en tidig morgon här i Kolmården, då solen efter en regnig och mulen morgon, slutligen bröt igenom molntäcket och ned genom trädkronorna i skogen. Den andra bilden är en skymningsbild från de vackra Mullsjöskogarna.



2017-06-22

Den smygande älgkon...

Varsamt men bestämt smög sig den lilla älgkon fram genom det gyllengula rapsfältet. Plötsligt stannade hon upp, såg sig omkring, innan hon vandrade vidare...



2017-06-21

Det boas för fullt...

... i ett av de små träden i trädgården. Kontinuerligt flyger talgoxeparet med mat till de små ungarna, som skriker inne i från äppelträdets hålighet. Plötsligt tittar ett huvud från en förälder fram bakom en gren, med en liten mask eller insekt i näbben, för att i nästa stund flyga rakt in i boet och tysta de hungriga små. Det pipande ljudet från ungarna hörs från den tidiga morgonen till det dess det blivit mörk ute.

Att få studera "boandet" på nära håll är är verkligen ett sätt att komma nära naturen och dess små invånare. Den tidiga försommaren blir dessutom ett faktum...








2017-06-18

Älgen i det starka solskenet...

Först kom det en störtskur, som att himlen öppnat sig. Plötsligt slutade regnet och strax därefter skingrade sig molnen och en stark sol lyste upp landskapet med sina gyllene strålar. Där ute på det vårgröna fältet stod älgkon med sin lilla kalv, nu upplysta av det allra vackraste av solsken...


2017-06-12

Alvarets hemlighet...

När bilen susade fram över det kala Öländska alvaret, överraskades vi av denna åsynen. Det kändes plötsligt som att vi färdats till ett land i fjärran östern. Konstigt nog passade dessa kameler ändå in här på alvaret...






2017-06-11

Skymning vid min favoritplats...

Magiskt är ordet för att beskriva hur jag kände när vi upplevde solnedgången vid min favoritplats på Öland...







2017-06-10

Ismantorp, en plats med mystik...

Ismantorp är en plats jag nog aldrig riktigt kommer att få kläm på tror jag. På något vis finns det så mycket konstiga frågetecken kring platsen och dess historia. Känslan här är ödslig, övergiven, bister, ja till och med sorglig och den gör mig illa till mods. Men på något vis trivs jag ändå bland stenarna och de gamla torrakorna. Ännu mer trivs jag av att sitta på det lilla fiket och dricka riktigt kokkaffe, samtidigt som jag blickar ut över platsen och funderar - vad hände här egentligen...