Ett sista farväl

Så har hösten kommit till oss, det är nu tydligt och går inte att förneka med de allt svalare nätterna, fuktiga morgnarna och regniga dagarna. För att inte tala om björkarnas olika färger som med sin prakt nu lyser bland skogarnas trädkronor. Naturligtvis ger det delade känslor. Visst hade det varit trevligt om sommaren hade fått fortsätta ett tag till, men hösten är också en fin årstid med alla sina färger, dimmiga morgnar och mulna dagar. De långa ljusa dagarna och nätterna tror jag ändå är det jag kommer att sakna allra mest.

Även om hösten ännu inte är långt gången, så betyder det att många fåglar snart inte längre går att se på våra breddgrader, eftersom att de begett sig söder ut för ett mer varmare och behagligare klimat.

En tidig morgon i början av september hade jag ett riktigt fint sista möte några storlommar som samlat ihop sig för att jaga sin frukost.

Ute i solgatan, på den näst intill stilla sjön, simmade storlommarna runt i en cirkel och nickade med huvudena mot varandra. En sorts ritual jag många gånger har märkt att de utövar, då de samlas för att fiska.

De simmade allt längre och längre in i solgatan och ropade sitt säregna läte så det ekade över sjön och de kringliggande skogarna. När de efter en stund försvunnit långt ut på sjön, förstod jag att detta nog skulle bli säsongens allra sista möte med storlommen. Kanske var detta deras eget lilla sätt att ta farväl för denna säsong?!

Sedan denna morgon har jag inte sett till dem mer eller hört någon annan storlom ropa från Kolmårdsskogarnas många sjöar...

Vid samma plats, hade jag tidigt i våras även mitt första möte med dessa storlommar...