fredag 13 februari 2015

Det sällsamma huset i skogen

Ni som följer bloggen vet att jag ofta är ute i skogen och får därför se mycket, både djur och platser. Men ibland stöter jag på platser som jag känner något visst obehag kring. Jag kan inte alltid sätta fingret på just varför jag känner obehag just här, eller vad det är som gör att den här känslan triggas just då. För inte alls länge sedan stötte jag på ett sådant ställe. Ett övergivet hus som jag hittade, bara för att jag följde några fotspår i snön. Men vart hade personen som gått i snön sedan tagit vägen?! 

Väl framme vid huset försvann nämligen fotspåren och i det lilla huset fanns det heller inte någon. I huset var det tyst och det enda tecken på liv som gick att hitta var ett femtiotal utbrända värmeljus i alla husets fönster. Vem hade varit här och framför allt, vad hade hänt här i huset? På något konstigt sätt kände jag mig under hela vistelsen i huset iakttagen. Det kändes precis som att någon smög omkring och tittade på mig från utsidan, in genom fönstren.

Så här i efterhand kan jag inte låta bli att fundera över husets historia, varför det var övergivet, vem som varit där och varför det fanns så många utbrända ljus i fönstren. Bodde det kanske någon här trots allt...?!








6 kommentarer:

Malin H sa...

Märkligt... Jag kan känna igen mig i din beskrivning, hur du kände dig när du gick runt. Jag har fotograferat ödehus/torp/gårdar under många år, men vissa platser var det nåt särskilt med. Eller som du säger sällsamt...

Man ju ju ändå inte låta bli att undra, med tanke på spåren, om det kanske var så att någon bor i det här huset. Det finns ju hus/torp som ser mer eller mindre obebodda ut, men ibland misstar man sig. Det finns ett liknande här i Mullsjö, det ser verkligen öde ut - men det är bebott av en man som är speciell. Det måste man nog vara för att klara sig och kunna bo så enkelt och utan bekvämligheter (mer än ett utedass).

Spännande bilder, Mårten!

Mårten Lundgren sa...

Det var ett sällsamt hus. Ett hus där man i och omkring kände sig iakttagen, fast där inte va någon. Naturligtvis knackade vi innan vi steg in. Spåren tog slut vid trappan, men väl i huset fanns det ingen, varken på vinden, köket eller det stora rummet. Kanske var det så att detta bidrog till den sällsamma känslan?!
Rent logiskt borde det ju vara någon där, inte sant?!
Det mest logiska är kanske att jag missade spåren tillbaka.

Visst är det intressant hur en plats, med en historia bara kan glömmas bort. När det här huset inte längre står här är alla minnen borta. Platsen som sådan vet jag ganska lite om, men med tanke på den nog en gång fina trädgården är det nog många barn som sprungit barfota här på somrarna. Detta är nu historia och snart bara minnen som lever kvar hos den/de personerna som en gång bodde här.

Intressant med huset i Mullsjö. Känner till ett sådant ställe också, men i en annan del av Sverige.

Gustav sa...

Spåren av människan finns mer eller mindre överallt i naturen. Jag känner så väl igen mig i dina tankegångar kring hur de mänskliga spåren kan väcka tankar. Tankar om hur andra levt, i andra tidevarv, men också om framtiden... vad kommer att lämnas vidare till kommande generationer. Hur snabbt faller saker i glömska, och vad händer efter jordelivets slut...

Med ett hus blir det uppenbart att det levt människor på platsen, men mina tankar kan lika gärna väckas av resterna av en gammal brygga, en eka som lämnats och börjat brytas ned i skogsgölen, eller en förfallen gärsgård vid en bortglömd vall inne i skogen. Jag tycker att det obehag du beskriver framträder tydligt i bilderna. Det är den kreativa svärtan, rörelserna och oskärpan som talar sitt tydliga språk. Här ser jag fotografier där du inte bara målat med ljus, utan också med känslor. Bravo!

Mårten Lundgren sa...

Visst finns det spår av människor överallt i naturen. En övergiven plats/hus etc. riskerar att falla i glömska. Bara någon generation efter att ett hus rivits så vet ingen att där en gång fanns ett hus. En plats som kanske varit viktig för människor i många generationer tillbaka. Det tycker jag känns hemskt!

Kul att du tycker att bilderna visar känslan av det obehaget jag kände då jag var vid huset. Då har jag lyckats förmedla den känslan och det gör mig väldigt glad. Stort tack för en mycket fin kommentar Gustav! ;)

Hannes Theander sa...

Intressanta bilder och text. Kolmårdssanatoriet är en annan märklig plats...

När jag läste historia på universitetet skulle vi ibland plöja igenom en civilisations historia i ett tidsspann om 1000 år. En civilisation som man knappt har hört talas om och än mindre är bekant med. Det är besynnerligt när man kommer att tänka på hur en hel civilisation kan passera ens medvetande, än mindre blir då en individ eller familjs öden som försvinner utan att ens lämna ett kommatecken efter sig. (Det går i och för sig att ha synpunkter på historievetenskapen och dess fokus, men ändock.) Ta de germanska folkvandringarna exempelvis. Varför i hela fridens namn började de vandra, vilka var de och vart skulle de?

Mårten Lundgren sa...

Stort tack Hannes för din kommentar på bilderna och vad roligt att du ville dela med dig av dina reflektioner. Jag håller med dig till punkt och pricka. ;)